Nu får du komma hit och vara hudlös
och trösta mig.
Jag har en hektisk jobbvecka
mycket som ska fixas inför kommande
events.
Tillika barnvecka med korta dagar.
Mannen tycker som så många gånger förr
att relationen är viktigare
än jobbet
Jag känner mig som en skithög till
karriärist
Kall som is, som han brukar säga
när jag påpekar att jag är stressad över allt
jag förväntas hinna
och inte har tid att ta en dag i sked
Jag känner mig helt matt
Jag vill inte att mitt liv ska vara ett
Drama
Har aldrig velat
Jag är en tråkig person
vill ha lugn och ro
9 kommentarer:
Kanske måste du inte ta ledig från jobbet, men tror du inte att ni måste börja prata med varandra nu?
Kanske kan ni hitta barnvakt och åka iväg någonstans? Så att ni hinner prata och inte blogga och hitta er igen? Det låter som om det bara blir sämre och sämre, svårare och svårare. Det kanske inte är så.
Har han inget jobb? Eller har han sjukskrivit sig och sitter hemma och grubblar?
Hon: Dina argument springer i cirklar, undan undan från allt ansvar. Det får honom att springa efter med sina rop på önmhet.
Som Caroline säger: ni måste prata. Jobbet kan inte komma före det, om du menar allvar.
10 månader är inte lång tid för vad ni gjort varandra att hinna läka.
Anonym: Mannen jobbar, vad jag vet, ungefär lika mycket som Frun. Sett över längre tid i alla fall. Hur tungt ett jobb är beror på mycket mer än tid eller betingsinnehåll, förstås.
Sorry, jag kan inte ta hand om alla mina arbetsuppgifter, trots att vi är överbelastade, för jag har bråkat med min fru/man.
Det kan jag aldrig gå med på. Mellan 8-5 så jobbar man, och då sköter man sina arbetsuppgifter, punkt slut. Bråk med sambon, känslostormar etc. är sånt man handskas med på fritiden. Man lämpar inte totalegoistiskt över sina personliga bördor på sina arbetskamrater genom att vela runt eller ännu värre stanna hemma ifrån jobbet.
Klart att vi måste prata. Har absolut inte sagt att vi inte ska prata. Men jag har inte möjlighet att vara ledig en hel eller ens halv dag. När ska jag ta igen det?
Men det stora är inte ens det, tidsbristen, utan HUR vi pratar. Hur vi INTE pratar. Hur vi pratar förbi varann. Ingen av oss känner sig sedd och ingen av oss sitt bästa mot den andre. Vi är båda en klart sämre version av oss själva mot varann. Och detta faktum skyller vi dessutom på varann. Båda gör vi så. Och mitt i allt detta känner jag en enorm trötthet. Undrar om de är värt det. Tänker att det kanske inte är det. Ändå. Så många år av dåligt.
Som min fina vän Äpplet sa: "mitt ex är en underbar person, en härlig kille. Vi älskade verkligen varann. Men vi funkade inte ihop. Vi drog ner varann."
Kanske är det så det är. Kanske är det inte.
Anonym: Mitt jobb kan jag aldrig lasta över på nån annan, så det är inte problemet här. Mitt jobb måste göras av mig personligen. Men det betyder också att det är jag själv som måste sitta på natten sen eller hela helgen. Eller skämmas för att jag gjort sämre ifrån mig än jag borde.
Dags för parterapi? Det verkar vara så svårt för er att prata utan att hamna i gamla spår. Ni kanske helt enkelt behöver en tredje person i rummet, för att själva höra vad ni säger. Det är ju så uppenbart att ni bägge VILL att det här ska funka, men det känns i alla fall för mig som läser som att ni inte vet hur ni ska göra eller har samma bild av vad som behövs.
Och även om det är att märka ord och vad man lägger in i orden - "hudlös" är inte ett idealiskt tillstånd. Det är trygghet, tillit och närhet som är det, och det är inte samma sak som hudlöshet.
hudlös är jag nu,kram!
Suziluz: Ja vi skulle behöva parterapi. Jag är väl medveten om att vi har stora problem med att kommunicera på ett bra sätt. Vi hamnar hela tiden i låsningar och det blir finsk stämning.
Problemet är att jag inte tycker att det hjälpte förra gången, jag minns det mest som väldigt jobbigt och att hela livet var ett långt gräl. Vi sa mängder av gånger att vi bara skulle diskutera relationen när vi var hos vår terapeut men det höll inte. Det är så grymt energikrävande att hela tiden älta sina problen, jag orkar inte det. Men jag vet också att lättheten absolut inte kommer
gratis.
Sen håller jag med dig vad gäller ordet hudlös. För mig står det för att jag är rädd och liten så att han kan få känna sig stark och omhändertagande. Inte alls nåt bra tillstånd.
Oroshjärta: Ska kika in tll dig. Tror inte jag sett dig förut här.
Skicka en kommentar