Jag skrev till Mannen att jag kan känna
mig trotsig.
Typ att jag har rätt att inte ha nån sexlust,
efter allt som varit.
Men att jag samtidigt vill ha den tillbaka.
Det är så mycket sorg och ont runt sex
som kanske har kommit ifatt mig nu till slut.
Som gör att det är svårt.
Han missuppfattade:
Trotsig är du vad gäller allt, du står upp för dig själv med en o-ödmjuk inställning till min åsikt. Du har varit för mesig förr, men jag känner att du ibland är stridslysten nu. Jag är förändrad och är ingen du behöver vara så hård mot längre. Som att du går i otakt med mig.
Jag känner inte igen mig.
Svarar honom:
Jag är inte medvetet trotsig. Men det är så mycket i mitt liv som inte känts bra under så lång tid att jag "tycker"/agerar utifrån en delvis omedveten uppfattning att jag har rätt att få bestämma själv, vara nöjd, må bra etc. Jag har ett stort behov av att bekräfta hos vänner att jag duger precis som jag är och det inser jag inte är sunt, men jag fattar ju också varifrån det kommer.
Hans tankar, fortfarande delvis på tvärs:
Du har något starkt undermedvetet som driver dig att söka destruktiva krig med mig genom att stå på dig in absurdum eller att söka bekräftelse på att du är bra oavsett vad du gör. Du blir envisare än nånsin i ett läge där jag är lugnare.
Jag känner inte igen mig som en person som
söker bekräftelse på att jag är bra
oavsett vad jag gör
Jag vill bara känna att jag duger när jag
själv tycker att jag är ok.
5 kommentarer:
Missuppfattningar är i er kommunikation uppenbarligen många, och nästan vanligare än de tillfällen där ni begriper varandra.
Ni kanske behöver utomstående hjälp igen.
Å andra sidan tyckte jag nog inte att han sa så mycket orimligt: inte värre än att det kan bemötas med lugn och öppenhet.
Vad du än anser om ditt agerande, så kanske han fullt legitimt kan se det annorlunda, utan att det är mer än ett perspektiv till.
Tja, han säger att han är förändrad.
Det tycker inte jag.
Han verkar vara precis samma person nu som på de gamla bloggarna. Urtypiskt patriarkal (jag vet bäst lilla gumman). Ovillig att ta in andras ståndpunkter och ofta villig att ge ett litet tjuvnyp när han kan (Jaså... vill du ha sex nu? Men nu vill inte jag! Ha!). Enda verkliga skillnaden är att han övertygat sig själv om att han förändrats, nåt jag inte håller med om alls.
Skillnaden är att Hon inte längre följer hans ideer och nycker utan visar upp en egen vilja.
Det är det som gör honom osäker och upprörd, även om han inte vet det själv, och kallar det destruktivt när inte hans vilja får råda allena.
(Brasklapp: Ovanstående är självklart bara mina tolkningar av vad jag läst på några bloggar. Det kan vara totalfel, speciellt som jag aldrig ens träffat personerna i fråga.)
Om du tidigare haft en plats, som inte stämmer överens med dig, så kan det vara läge för honom att bjuda dig den platsen att finna dig själv och vilket rum och utrymme du behöver. Det kan vara så att man tar mer plats ett slag, agerar utanför sina egna domäner, just för att man inte riktigt vet var man börjar och slutar och vad man tycker och vill. En slags frigörelseprocess från någon annans regler och humör som satt ens gränser för vem man är under en period, lång eller kort.
Det kan väl ses som ett slags trots.
Under en sådan period, om den är rimligt lång, så tycker jag att han ska bjuda dig på det. Särskilt eftersom han verkar så jävla säker på vem han själv är.
Han verkar ibland behöva att ni ska klaga på varandra och att det ska vara ett ömsesidigt "jag har fel, jag har brister, jag är dålig". Det är svårt att förstå varför. Hudlöst verkar vara ett ord ni många gånger använder, men det verkar bara infinna sig när du är den som gråter.
Du har liksom jag ett törnat självförtroende och jag tror en ganska stor övertygelse om att det faktiskt och egentligen inte alls är så det är. Jag tycker att han ska unna dig en boost.
Er konversation är väldigt korrekt och från hans sida väldigt rakt på på ett nästan affärsmässigt sätt.
Ganska skuldbeläggande inlägg ifrån honom där...
"Jag är förändrad..." dvs. han har gått vidare och är nu en bättre person. Du står underföstått och stampar nånstans och måste komma ikapp.
"...du går i otakt..." dvs. bråken är ditt fel, han är minsann lugn som en Buddha.
"...driver dig att söka destruktiva krig..." dvs. jag har ingen del i de inbillade konflikter som DU driver fram.
"...jag är lugnare." dvs. se ovanstående Buddha-kommentar.
Klassisk härskarteknik i sitt esse.
Jag läser era kommentarer flera gånger och funderar och tar till mig. Mycket klokt och en del jag inte förstår eller håller med om.
Jag ser att vi nog behöver hjälp men jag bara orkar inte just nu, när jag äntligen börjar få ordning på mitt liv (barnen, jobbet och vännerna), börja om med detta oändliga ältande. Som det förvisso inte MÅSTe bli men som det blev förra gången. Utan slut. Detta eviga erkännande av fel och brister som gör att man till slut bara känner sig som en vandrande brist.
Återigen detta att jag suger i mig allt som vänner säger om att jag är bra, att de tycker om mig, att det inte är nåt fel på mig. Så svältfödd på att vara omtyckt. Inte åtrådd eller sedd som som snygg utan OMTYCKT.
Skicka en kommentar