Jag sa till Mannen att jag är
kluven mellan två sätt att göra bra och
fint igen.
Ett: att ses oftare och skapa vardagsflyt på så vis.
Tänker då att det är särboendet som ställer till
en massa. All planering och väskor och sysslolösheten
jag kan känna hemma hos honom. Öva på att bo ihop, typ
kanske skulle funka.
Två: att ses mindre eftersom det tar så mycket
energi att ses när vi har det dåligt
eller i alla fall inte lugnt och bra.
Dvs typ alltid.
Vad valde Mannen att sikta in sig på här då?
Ja gissa.
Så nu ska vi ses i princip jämt.
Och jag känner redan stressen i
kroppen
Vart är detta på väg?
5 kommentarer:
Kom ihåg att man även gör saker för sig fast i samma hem, likväl som man gör saker tillsammans. Både planerat och oplanerat. Se till att nå balansen. Och lycka till!
Tricket är att kunna leva olika liv i samma bostad, och bli glad över att den andra stör ibland.
Det tar nåt decennium eller så att lära sig.
Det där blir nog inte så bra kan jag tänka....
Det bästa vore väl att först göra en timeout från varandra. Komma ikapp sig själv och hinna längta efter varandra. Sen prova på att ses mer.
Jag undrar om det är sär-eller samboendet är problemet. Det ena underlättar för en av er att hitta sig själv och skapar lättare frustration för den andre. Och tvärtom i den andra typen av boendet. Oavsett vilket så tror jag att det är en utmaning för båda.
Jag tänker att jag vill bo ihop så småningom. Med honom eller med någon annan som det kanske blir i ett annat liv. Det är inte det att jag aldrig mer vill bo ihop med en man eller att jag tror att jag inte klarar det. Det är en dröm att bo ihop och må bra och känna gemenskap och frihet och lugn samtidigt. Bli inspirerad av varann och vara i sig själv samtidigt.
Jag kan just nu inte tänka mig att jag skulle vara lycklig om vi bodde ihop. Det är för mycket som inte funkar. Och även om jag vet att en del av det beror på att vi INTE bor ihop så tror jag att vi måste få det bra innan en ev. ihopflytt.
Skicka en kommentar