Samtalen går på tomgång
När jag skriver till Mannen vad jag vill
sånt jag inte kan kompromissa om
vad jag tänker om oss
Så svarar han bara att han har hört det
förr
och det är väl sant
Men vilka ord ska jag använda då?
Jag skriver:
För mig är det eg ganska lätt. Behandla varann som vi behandlar andra. Varken mer eller mindre. Inte kräva en sån massa hela tiden utan vara lite mer tålmodiga och överseende. Bjuda till. Ta ansvar för oss själva och se till att må bra och inte kräva att den andre ska pigga upp våra liv. Typ.
Jag menar precis det jag skrev. Som jag inte kan läsa nu. Att vara sann är att vara ärlig och lyssna inåt. Berätta öppet och ta ansvar. De är inga konstigheter. Var i nu.
Det är nåt vi måste göra båda: Vara i nu. Inte bäva så mycket och inte blicka bakåt så mycket utan se nuet. Vi gör fel båda två där.
Jag behöver tid och ro att sjunka in i mig själv och det är en sak jag inte kompromissar bort. Tystnad och stillsamhet. Det är min läggning och har inget med då och sen att göra och är inget ha vare sig kan eller vill ändra på. Du har säkert motsvarande saker som du varken kan eller vill ändra på. Som är "kärndu" liksom.
Han svarar:
Det är fortfarande så att du vid flera tillfällen har sett till att få vad du vill ha på min bekostnad. Så ofta du agerat så, inte minst allt om Rocky. Det gick tokfel från början till slut. Jag vill inte leva så, jag vill få säga vad jag vill och bli lyssnad på, även om jag inte alltid får som jag vill, såklart. Det empatiska rollövertagandet med partnern är en avvägning mot alla tankar att bestämma själv och göra som man vill. Det har blivit fel massor av gånger från dig där. Och för mig förr. Det är ett slags känslomässigt gemensamt beslutsfattande. Att lyssna på vad partnern säger.
Jag tänker så här. Man säger hur man vill ha det - men är medveten om att det ibland inte blir så. Det sista steget tycker jag att du har haft svårt med. Minns du när vi var överens om att ömsesidig anpassning var en viktig del av kärlek? Jag står för det.
Vi upprepar gamla ord, men vi måste nog hitta nya ord. Och jag upprepar mitt gamla också. Ett gemensamt ansvarstagande för det gemensamma i relationen. Det är riktigt viktigt.
Jag vill inte förändra dig, men vill inte bli sårad mer. Jag är trött på ditt eviga projekt att förändra mig, genom att mina mest positiva sidor (charm, positivt lite bullrigt varande, nyfikenhet), är något som du tycker illa om. Det är kärnjag och du tycker inte om det. Torrt uttryckt.
Och sen då?
Runt runt trampar vi
3 kommentarer:
Han kan inte vara i nu, för han backar jämt jämt jämt. För honom är det viktigt med bekräftelse vad det verkar. Du måste säga att du har fel och att han är varm och bra, annars verkar han inte tycka att ni närmar er varandra. Han verkar oförmögen att vara i nu.
Jag uppfattar det som att du säger att du vill vara ifred ibland och han säger att du inte tycker om hans personlighet. Det är väldigt olika förutsättningar för de "kärndun".
Du måste nog vilja ha det där runt runt om du ska vara med honom. Han är runt runt. Och tillbaka.
Jag tycker det är otäckt att läsa hans oförmåga att se längre och framåt.
Visst uppträder ni säkert båda som sårade barn mot varandra. Men hans djupt sårade barnego med en vuxen mans välformuelerade fraser är tortyr i mina öron.
Han härskar och har full kontroll över dig. Säkert utan att vilja det men så beter han sig. Åtminstone av det lilla jag läser nu.
Ett liten pojke som skriker och slår och gråter och på alla möjliga sätt försöker få "mamma" dit han vill.
Och små pojkar är i sanningens namn riktigt avtändande och helt dödsdömt för sexlivet.
Ta hand om dig, var rädd om din kropp, din energi och låt dig inte söndras mer.
Vad ni än bestämmer er för tillsammans så försök att själv alltid ta en vuxenroll (vuxen kvinna). Det är lätt att hamna i antingen en liten Barn-roll (liten flicka) när han försöker vara en straffande förälder mot dig. Eller också hamnar du i en förälder-roll (mamma) som ska bekräfta honom.
Hur mycket behöver du den här relationen egentligen? För ditt välmående.
Caroline: ja, han har ett väldigt stort behov av att bli bekräftad. Jag vet att det har med hans barndom och relation med sin mamma att göra, men det blir ju inte lättare att hantera det i vardagen för det. Han har väldigt svårt både att släppa taget om saker och att veta när och var det passar sig att ta upp samtal om jobbiga saker. Typ inte inne på HM...
Anonym: Att se honom så förklarar varför jag inte tänder på honom längre. En liten missnöjd pojke som bråkar för att få som han vill... Ja, det är en plausibel förklaring. Jag funderar också mycket på hur mycket jag egentligen behöver den här relationen. Vad är det jag mår bra av och vad är det jag mår dåligt av. Att faktiskt sätta sig och göra en plus och minus-lista är nog inte så dumt.
Skicka en kommentar