Min lilla Yngstan är ledsen över att hon
"aldrig" får träffa mig.
Vilket inte är sant. Men
i hennes värld är det så.
Det är ju inte henne jag inte vill träffa.
För min del skulle hon få komma
till mig så ofta hon vill
Visst tycker jag att det är skönt att vara
ensam ibland
och att vara med ett eller två
barn i taget
Men
Jag inser mer och mer
att det som stressar mig
är Mannen
Inte barnen
Inte jobbet.
Inte på det sättet
2 kommentarer:
Men om du kommit fram till denna insikt är det inte dags att lämna då att sluta göra illa? Att sluta må dåligt över att få höra saker från honom och säga saker till honom. Själv tror jag att det bara kommer att sluta väldigt illa om man fortsätter i något som man egentligne inte vill till 100%.
En del av mig vill bara resa sig ur skiten, damma av mig och gå.
Men en del vet hur mycket fint det kan finnas där. Också. Och den delen vill inte ge upp.
Skicka en kommentar