Tanken på honom.
Är kluven och inte i fas med
verkligheten.
Å ena sidan kan jag reta mig mer
än jag egentligen vill eller
det finns fog för
När han inte är här
O-längta mer.
Sakna mindre.
Å andra sidan kan jag också längta mer
än vad jag egentligen gör.
Och tro på mer bra än det blir
(vilket jag nånstans vet - att det inte
kommer att bli)
Det är konstiga obalanser
För lite och för mycket av både
bra och dåligt.
Han är inte här nu
och jag både saknar och inte.
Och i eftermiddags träffade jag kvinnan
som köpte vår lägenhet.
Som bor i vårt hem nu
med sin familj.
Det kändes fint och märkvärdigt.
Så länge sen vi hade ett hem.
Så avlägset.
Det med.
2 kommentarer:
Det känns som att ni har en så väldigt lång väg tillbaka. Ni har gjort varandra så mycket och det känns som om ni har så många saker som fortfarande känns i respektive person. Ni verkar ju som om ni egentligen båda vill ha varandra, och det kanske bara är tid att släppa allt gammalt gråll. Man kanske inte behöver upprättning i allt. Men sånt kanske inte kan göras. Man kanske måste bena ut allt. Jag vet inte.
Var det länge sedan ni hade det riktigt riktigt bra?
Caroline:
Ja, det känns som att det verkligen är mycket kvar. Jag vill släppa taget om allt skit och börja om. Men han tror inte på det. Det är som att varje gång vi pratar så hamnar vi där, i det ändlösa ältandet. Han säger att vi ska vara nyfikna på varandras NU och det tycker jag är en fin tanke. Men samtidigt är det mitt DÅ han är mest nyfiken på.
Riktigt riktigt bra? Det var länge sen vi hade det under en längre tid, så att det kändes stabilt. Fyra år sen kanske. Skvättar av bra, några veckor. Aldirg mer. Inte så som jag vill ha det i alla fall.
Skicka en kommentar