Jag. Gjorde det.
Sa till Mannen precis som det är:
att det inte är rimligt att han ska bestämma
att jag inte får vara vän med killen jag
dejtade i höstas.
(Han som fick det fåniga namnet Barista
bara för att han skämde bort mig
med så himla gott kaffe)
Jag vågade säga det nu.
Hallå. Så här vill jag inte ha det.
Det tog hus i helvete.
Såklart.
Nu är det Kris och Dåligt och
allt rivs upp och-
Här sitter jag och tänker vad fan hände?
Inget har ju hänt.
Inget alls.
Som inte redan händer.
2 kommentarer:
Har han uttryckligen sagt att du inte får?
För jag kan förstå att han inte vill att du ska. Av rent egoistiska skäl, att det gör ont. Jag hade känt mig väldigt obekväm men det är ett ganska stort steg mellan att jag inte skulle vilja och att det inte känns bra tills att förbjuda/bestämma att det inte går och får ses.
Jag förstår själva principen, om det är det det är från dig, från din sida, att man själv väljer vem man umgås med.
För som jag förstått det: Du vill leva med mannen?
Nej, Caroline, inte att jag inet FÅR. Men han gör en enorm grej av hur jobbigt det är och hur stora sår som skapats etc. Att det i praktiken blir som att jag inte får.
Det ligger mycket arbete bakom att jag och Tonträffdalen (hans flirt när det var slut mellan oss) är vänner nu. Först nu i början av hösten, efter 8 månaders bekantskap känns hon helt lugn. Jag är stolt över mig själv för det och glad att jag inte behlvde förneka honom vänskapen med henne. Och jag tycker att det är rimligt att han gör ett motsvarande arbete med sig själv.
Tonträffdalen bor i vår stad och vi umgås familjevis och de träffas ensamma. Killen jag dejtade bor 40 mil bort och Mannen förväntas inte umgås med honom utan "bara" tolerera att jag gör det.
Ja, jag vill leva med Mannan. Men jag vill också leva mitt eget vuxna liv och välja mina vänner själv.
Skicka en kommentar