Mannen säger att jag gör mig till ett offer
Jag håller inte med
Sen säger han att jag har kraschat helt
Jag själv säger att jag tar ansvar för att
må bra i mig själv
Av mig själv
Jag tycker inte att det är att göra sig
till ett offer att säga
att jag inte orkar med alla konflikter
och all o-ro, icke-ro, som skapas
mellan oss.
Som vi skapar.
Jag bär en varm kärlek i magen
Barnen, vännerna, livet med dess färger
Hösten, morgnarna, den jamande katten
Jobbet med alla möten, människor
Kvällar med barn eller utan
Hemma, ute med vänner
Jag ser livet ta form
Jag känner kärleken hitta sin riktning
Jag är inget offer
3 kommentarer:
Det låter som om du har bestämt dig för en riktning och den är utan mannen. I alla fall nu. Det är hur som helst skönt att veta tycker jag. Veta vad man vill. Även om det inte är lätt efter det, så är det i alla fall bra mycket skönare än att leva i mittimellanland där man inget vet om sig själv längre.
Från hans sida kan det nog tyckas så. Eftersom han haft inställningen att inte väja för konflikter. Det är samtidigt en skuldbeläggande värdering han lägger över ditt beteende. Utan att ha riktigt förståelse för det. Så blir det kanske när man bara ser saken från sitt håll
På nåt sätt undrar jag om inte du eventuellt haft hela den här tiden mest till att känna efter om det är detta du verkligen vill ha.
Jag tänker att det varit en process. I hur blir jag mest lycklig och får ett liv som jag vill och kan ta plats i. I en sådan måste man pröva fram och tillbaks, det kan verka helt ologiskt och säkert fruktansvärt frustrerande för den som vet att den vill. Men för den som är osäker så är det självklart, trots att inget har känts självklart.
I lyckliga hans process I hur man får ett förhållande att fungera och där han inte går under är det måhända lättare att se irrationella handlingar som icke fungeranden och ska dömas ut. Och för dig ett sätt att komma vidare i din process.
Jag har säkert fel och flummar lite nu. Ni har kämpat så väl båda två.
Det tråkiga om ni eller någon av er går ur detta med bitterhet och en onyanserad bild om den andre.
Fan, ni är ju så bra, bägge två.
Lycka till, vad du/ni än bestämmer er för!
Caroline: Jag har bestämt mig mindre än jag inser att det låter som. Jag trivs inte alls i det oroliga kaosiga som är mitt liv med Mannen nu. Blir stressad och ledsen av det. Men kan inte låta bli att hoppas på att det ska gå att göra bra, som barnen säger.
Beslut är sköna och befriande. Jag är inte där ännu.
Anonym: Tack för fina ord. Jag känner mig sedd och förstådd av det du skriver och det är en fin känsla. Jag är ingen ond och elak människa och det gör ont i mig när folk verkar tro det. Jag vill bara må bra och det var länge sen jag mådde bra tillsammans med min man. Bådas fel såklart men likafullt ett faktum.
Skicka en kommentar