Jonas Hassen Khemiris pjäs
Vi som är hundra
har premiär nu i dagarna
Jag ska se den.
Redan innan föder den funderingar om
vilka männsikor jag är
Vilka olika åldrar
finns samtidigt i mig
och hurdana är de,
de olika kvinnorna som är jag
Kanske är jag män också
En kollega berättade för mig
om en fest hon var på
Där alla levde ut en del, en sida, av sin
personlighet
som de inte lever ut vanligtvis
Det är lite samma tanke
Vilken del av mig är jag nu,
i det här skedet
med den här mannen
det här jobbet?
Vilka andra delar finns?
Kan jag vara nån annan?
Kan jag vara det i det här nuet, livet?
2 kommentarer:
Visst kan man behöva definiera sig själv emellanåt, för viktigt i långa loppet är ens egen förmåga att trivas med sig själv och det man gör, det man framstår som, det man känner och det man känner att man är.
Jag har inte alla gånger varit mig på det sätt som jag anser att jag är, utan på sätt som andra får mig att vara. Så kan jag nog aldrig trivas.
Caroline: Bra formulerat. Som andra får mig att vara. Så är det ju. Anpassllgheten som gör att man ständigt är ängslig och känner sig otillräcklig. Jag blir ju aldrig tillräckligt bra på att vara den som han vill att jag ska vara.
Och sorgen över att känna att jag under så lång tid knappt vetat vem jag är. Vad vill JAG ha ut av det här livet? Meningen med livet är mitt liv. Och då kan man inte slösa bort det på att vara nån annan till lags.
Skicka en kommentar