Jag och mina barn bor trångt
Ensamstående mamma-liv i storstad
Det är ok
Mer än ok - jag älskar mitt hem och
tycker att det funkar
Men
När Äldsten, som numera är vuxen och jobbar,
sitter uppe på nätterna och spelar on-line-spel
med headset
Så funkar det inte
Visst öronproppar och kudde på huvudet
men ibland lackar jag ur på det
Compact livíng bygger på att man har samma dygnsrytm!
Längtar efter ett större boende
Efter visad hänsyn
Efter hemifrån-flytt
2 kommentarer:
Hm, det där kan jag skriva under på.
Mitt älskade hem efter skilsmässan var ju en tvåa, med litet badrum och kokvrå.
Rum i fil utan dörr.
Utom till lilla sovrummet där tre av fyra barn sov.
Mellanson i vardagsrummet/matrummet och så min säng intryckt i en klädkammare.
Högt till tak, smidiga individer.
Så det gick.
Men just när stora sonen blev 14 hände det något.
Andra hade så mycket åsikter, själv tyckte vi alla att det funkade bra. Utom på kvällarna ibland. Och att frigöra sig som tonåring på den där ytan var svårare där än här.
2,5 år. Bästa fina år.
Men jag förstår. Väldigt väl.
Och min och barnens nya yta med kök, två badrum och en balkong där jag kan sitta med katterna och amma i vår.
Känns faktiskt oslagbart!
Lotta: Jag tycekr att det kompakta boendet funkar rätt så bra, trots allt. Det som blir lidande är de stora barnens möjligheter att ta hem kompisar och pojk-/flickvänner. Men så är det detta med dygnsrytmen som bara inte går. Jag är så trött på att sova med öronproppar och kudde på huvudet! Och Äldsten vägrar fatta att det inet är ok att låta halva natten. Jag blir en riktig surmamma!
Men visst kan jag längta efter ett större boende! Varsitt rum för barnen OCH mig vore underbart.
Skicka en kommentar