Min exman hörde av sig idag med en fråga om hjälp
Han reser en del i jobbet och i vår krockar det ofta med
hans barnvecka
Frågan gällde alltså om jag kan ta Yngstan ett antal
dagar i "hans" veckor
Är jag en egoistisk och dålig mamma om jag säger nej?
Saken är nämligen den att jag inte får tillbaka dessa dagar
Dels för att Yngstan inte vill vara extra hos pappa
och dels därför att det om hon nu skulle vilja det
inte ger mig min tid tillbaka
Den där tiden som bara jag bestämmer över
Tid då jag kan jobba, skriva, vara hos min älskade,
ta en fika på stan med en vän ... eller nåt annat av det jag
gillar att göra min barnlösa vecka
För jag blir ju inte barnlös även om ett av barnen är borta
Mellan är här och då vill jag vara en tillgänglig mamma
Jag får dålig samvete av detta men så tänker jag
att det är så jävla typiskt tjejigt att tänka så
Eller?
8 kommentarer:
Hmm klurig fråga.. Snabbt och spontantant är känslan att det är klart du skall ta yngstan. Bättre att vara hos dig än hos någon annan. Men försöker jag sätta mig in i situationen så skulle jag nog känna som dig dock.Men allt beror nog på hur många dagar det handlar om.... Yngstan får ju inte fler dagar hos pappa om hon inte vill det om ni byter med varandra några veckor. Det kan ju komma något gott ur detta för barnen kanske, för dig , din nya, din gamla. Men om du hjälper honom med detta så bestäm redan nu vilka dagar han tar åt dig och schemalägg det. Annars kommer tjafset som ett brev på posten, va så lugn. Det är en period av ert liv, men han skall ta lika många dagar av dig....tycker jag. Förklara sedan bara för yngstan att det inte blir fler dagar hos pappa, bara annorlunda dagar ett tag. Kram
Min äldres pappa jobbar en del också på udda tider eller på annan ort och han är till skillnad från mig ensam. Han behöver min hjälp. Jag tycker det är helt givet att ta sonen när han åker. Oftast så byter vi. Han hämtar motsvarande en vecka som är min. För vår del handlar det ju mycket om att ge tillbaka nattsömn, som är det som är den verkligen skillnaden på att ha vårt barn eller inte. Du kan ju bjuda hem vänner på fika? Nej, jag hade faktiskt inte ens övervägt att sätta honom i klistret genom att säga nej till att låta gemensamma barnet bo hemma, mammahemma.
En dag behöver jag hjälp själv. För min del har det inte varit så ofta som jag behövt eller velat byta, i princip bara när jag fick lillebror. Men han skulle hjälpa mig, det vet jag, om han kunde. Då spelar inte "vill" så stor roll och det tycker jag är bra.
Egentligen skulle du inte haft någon barnfri vecka, om du tänker efter... Det är enbart för att ni separerat som det blir så. Lite att äta kakan och ha den kvar. Man kan vara både och. Ganska lyxigt, men jag tror nog att man ska vara inställd på att ha sitt barn hos sig alltid. Tänk om det skulle hända ditt ex något? Då skulle du inte kunna säga att du vill ha en fri vecka, bara för dig själv. Då skulle du ha henne 100% av tiden. Är det inte det man ställer in sig på när man får barn? Man är förälder på heltid?
Kan tillägga att jag annars känner exakt som du. Det är skönt att vara helt ansvarsfri ibland. Särskilt om man som du har träffat en ny man.
Om det ändå bara handlar om några dagar då och då skulle jag nog råda dig att ha yngstan hos dig. Kanske behöver du motsvarande hjälp framöver.
Lycka till med beslutet och skönt att du är här igen!
Söta du vad härligt att du fortsätter!!
Jag älskar att läsa om kärleken din, vardagen, tankar, barnen...
Barnen. Klart du ska ta Yngstan!dagar med din älskade och utan ansvar kommer finnas livet ut. Barnen växer och skaffar egna liv. Och det går fort.
Först av allt är man ju ändå mamma?
(Med det inte sagt att jag inte förstår din tanke)
Vad roligt att ni tycker så olika! Jag har löst det så att jag tar Yngstan några av de dagar han frågade om, de andra får han söka hjälp på annat håll. Hans mamma bor i närheten och ställer gärna upp om hon kan, det vet jag.
Jag vill kommentera det Caroline skriver lite: det är skillnad när det bara handlar om ett barn som bor varannan vecka. Om alla mina barn hade haft samma pappa hade en dag verkligen kunnat bytas, dvs jag hade blivit helt barnlös en dag i den andra veckan istället. Nu blir det ju inte så. Självklart tycker jag att det är mysigt att får extra tid med min dotter, men det innebär också att jag inte kan göra annat, som t ex åka till jobbet tidigt, komma hem från jobbet sent eller vara med min pojkvän.
Till L: Nej, om man bor ihop med barnets pappa har man ju ingen barnlös vecka, men då är man å andra sidan två hela tiden som man dela på ansvar och hemmatid. Jag skaffade inte barn ensam utan tillsammans med en man som ska ta halva ansvaret, oavsett om vi är tillsammans eller inte. När barnen är hos mig är det mitt ansvar att vara tillgänglig hemma med dem. Min barnlösa vecka måste jag hinna med alla som jag inte hinner i barnveckan, inte minst på jobbet. Så jag tycker att ditt resonemang haltar lite.
Vardagslyx: visst är det så och jag tycker ju att extra tid med bara henne är mysigt, men samtidigt finns det en massa andra saker som jag måste och vill hinna göra. Jag ser det inte som att jag i första hand är mamma. Det är ev av flera viktiga identiteter som jag varken kan eller vill rangordna.
Men är det så att det är mannen som planerar dåligt, så att resor hamnar på hans barndagar, eller är det så att han inte har så där värst mycket att säga till om? När du behöver hjälp, någon du känner gifter sig på din barnvecka, skulle du inte söka hjälp hos barnets pappa då?
Handlar det om några enstaka tillfällen, tre, fyra, under en termin, så tycker jag nog att man ställer upp och är en hjälpsam själ oavsett om man är en person som gillar att träna eller inte. Men jag kanske är för plikttrogen?
Nu är inte det längre så att jag blir barnlös när äldsta inte är här, men det är ändå så att när han är här så måste vi anpassa oss betydligt mer. Det finns många ställen jag inte kan besöka och många personer jag inte kan hälsa på när han är här på grund av trappor och sådant. Jag vill ändå aldrig mena att han är ett hinder för mig att leva mitt liv.
Det var ju bra att hon har sin farmor nära och vi får väl hoppas att hon kan de dagarna. Men jag måste säga att det hade irriterat mig om mina barns pappor hade sagt nej till att ta hand om sitt barn för att de skulle gå och träna, om det var så att jag behövde hjälp av skäl som jag hade svårigheter att påverka. Nu vet jag ju inte om det är så att han har det, eller ej.
Jag håller inte riktigt med dig när du skriver att bara för att man är två om att skaffa barn ska man ge endast halva sin tid/sig själv åt sitt barn...
Jag tänker nog att man aldrig kan förvänta sig att ens partner agerar och har samma uppfattning som en själv om saker och ting.
Kanske visar det sig att han är en dålig pappa eller väldigt ansvarslös.
Vad gör du om ditt ex blir väldigt sjuk i någon svår influensa och har svårt att ta hand om yngstan? Tar du inte henne din "lediga" vecka då? Eller tycker du att de får lösa det bäst de vill och att det inte är ditt ansvar?
Tänk om han bryter benet och hamnar på sjukhus. Får han lösa omvårdnaden om ert barn på annat vis, eller tar du yngstan till dig?
Om du vill umgås med din nya kärlek kan du väl göra det tillsammans med alla barn? Kan inte era familjer vara tillsammans då, eller måste ni vara ensama på tu man hand?
Om du får ställa in träningen några få dagar på en termin gör säkert ingen skada. Liksom att inte kunna gå tidigt eller sent från jobbet. Det handlar väl bara om några dagar? Eller har jag missuppfattat?
Ni sa väl att ni skulle göra allt för att hjälpa varandra som föräldrar...
Jag är också rätt säker på att du tids nog kommer att behöva hans hjälp på samma vis, så det går nog jämt ut om du är ute efter att det ska bli rättvist med lediga dagar.
Caroline: det handlar inte om tre fyra tillfällen utan snarare om 12-13 dagar under våren. Dvs i snitt en dag i varje pappavecka. Det är inte pga dålig planering från hans sida som det blir såhär. Men jag tycker att han ska sätta hårt mot hårt och säga att han inte fixar det givet att han är ensamstående pappa, att han måste hem och ta hand om sitt barn. Det vore jämställdhet på riktigt, vilket det inte är att en mans ex ska "ställa upp".
Och det handlar ABSOLUT inte om att jag säger nej för att jag ska kunna träna! Det kan jag ändå, oavsett om hon är här. (Jag skrev att jag är många saker och inte bara mamma, bl a en kvinna som gillar att träna...) Det det handlar om är att jag måste kunna sköta mitt jobb på ett bra sätt och eftersom jag har långa resor till jobbet så jobbar jag i snitt för lite min barnvecka och måste därför kunna jobba ikapp den barnlösa veckan.
L: självklart skulle jag ta hand om mitt barn om han inte KUNDE, t ex för att han blev allvarligt sjuk. Men det här är en annan sak. Det är hans vardag som jag inte kan se att jag måste ställa upp och supporta. Och jag skulle aldrig skaffa barn med en man som jag inte kunde lita på skulle ta sin halva av ansvaret. Vi är föräldrar båda två, lika mycket.
Skicka en kommentar