Frukostgröten, tekoppen, morgontidningen
Klumpen i halsen
Gråten i kudden
Hans hand mot mitt hår, oron i rösten
Ledsenheten som kommer ramlande när jag jämför
nu med då
Den varma vänligheten, ron, kärlekslättheten
Nu
Just så som jag vill ha det
Vem är jag som stannade så länge
hos någon som aldrig kunde ge mig det?
Skammen över fegheten
att jag är en sån som man kan trampa på
Skammen över att vara fel, Exmannens ord i mitt huvud
Bort med det!
Och samtidigt ett stråk av rädsla
för att han inte älskar mig
För att jag är fel
För att allt jag lärt mig att älska står för
inte finns nu
Bakvänt och konstigt - att hans finhet skulle bevisa
att han inte-
Det är ju inte så, såklart är det inte så
Det tar bara tid att vänja sig vid att vara älskad på rätt sätt
2 kommentarer:
Det gör det, det tar tid. Men sen. SEN! Den totala tryggheten, värmen och glädjen i att få lov att finnas till som man är. Du är på väg dit. Jag är en bit kommen på samma väg. Lycka.
Jag vet att det är så och jag är lycklig och trygg nästan hela tiden. Men ibland kommer stråk av oro och ledsenhet och far förbi. Det är fint att kunna skriva om det och känna att det blir lättare då.
Skicka en kommentar