Jag skriver igen nu, på det andra stället
Det som jag på skoj kallar mina memoarer
Ett annat forum än bloggen
Hittills helt utan läsare
Inte ens min älskade har fått se
Jag ser linjerna
Det som hänt i mitt liv från barndomen och tills nu
Övergrepp, litenhet, självpåtagen skuld och sådan som
andra gett
Andras makt, att jag låtit dem
Foucault nickar i sin himmel
Jag lät det ske
Men känna skuld ska jag inte, tänker jag inte
Eller ... Jag jobbar på att inte
Det är svårt att spela normal när man bara vill gråta och sparkas
Det är modigt att älska någon när man vant sig vid att kärlek
innebär att det är fritt fram att göra vad som helst
Han gör mg modig, min älskade, med honom törs jag
flyga
älska
öppna
Om det bland annat
skriver jag
där på det andra stället
3 kommentarer:
Ett sådant ställe kanske ingen som känner en ska läsa. Jag tror vetskapen om läsare förändrar det man skriver.
För mig var det viktigt att känna att jag hade tagit ett beslut att lämna en människa som skadat mig psykiskt och ytterligare ett beslut, aldrig någonsin mer, bli tillsammans med någon som den han var. Vissa beslut känns i hela kroppen. Att ha kommit till insikt (insikt kan låta så banalt när man vill beskriva händelser i livet som för all framtid kommer att påverka val men hittar inget bättre) och att den erfarenheten alltid följer med.
Finaste du, allt vänder nu!
Kramar, K
Caroline: jag tror att du har rätt i det. Han ska få läsa en del, men bara sådant jag väljer ut. Det skrivs för mig och inte för nån läsare. Viktigt.
K: finaste vännen min! Jag är på andra sidan och det är egentligen det enda som spelar någon roll. De onda minnena och all skuld måste jag ta hand om, rensa ut så att jag slipper bära runt på det. Det går både snabbare och långsammare än jag trodde. Det dyker upp saker som jag hade glömt, i nuets belysning klarnar så mycket som var otydligt eller svårt att förstå förut.
Kramarna, alla
Skicka en kommentar