Det där brevet jag berättade att jag hade hittat
Nu har jag läst det
Det är långt och babbligt och tydligen skrivet mitt i natten
vilket förklarar en del av det gaggiga
Men inte allt
Jag känner igen stilen, om man säger så ...
Det finns passager i det som får raggen att resa sig på min rygg
Den här t ex:
Jag skulle vilja att han [Rocky, min anm.] hade varit en katalysator och inte inneburit en så stor längtan som jag känner att han gör nu. Jag vill att du ska längta mer efter mig. Det var ju huvudsyftet! Varför längtar du efter hans ömhet när jag har ett oändligt förråd av ömhet att ge dig? Förklara. Förstår du inte att kraven på dig blir helt orimliga om du ska längta så mycket efter honom? Då måste du vara helt perfekt mot mig.
Hur kunde jag vara kvar i det där i 3½ år till?
Jag måste förstå!
13 kommentarer:
Jag tycker att det han skriver är helt förståeligt.
Tänk om din pojkvän längtade mer efter någon anan än efter dig. Hur skulle du må då?
Att han stod förstår jag inte heller.
Det måste vara ett bedrövligt läge, att veta att ens partner ser sig om efter någon annan. Jag tolkar det som att han känner att du måste vara perfekt om han ska orka med att se dig längta efter någon annan.
Det är ju väldigt knepigt, för mig, att vara och stanna i en relation, när man längtar efter någon annan eller när ens partner längtar efter någon annan, din exman att väntade hem dig. Du sa kanske att du var där igen, hos honom, även om det kanske inte förrän nu är tydligt att du aldrig kom hem.
Jag är inte säker på vad det är du läser, men jag kan förstå hans vinkel i det. Det där med perfekt skulle jag nog själv kunna känna även om jag förstår att du ändå inte var perfekt för honom, men han stannade ändå, i motsats till vad det är jag tror han menar.
Men det är ord, det är lätt att missförstå. Det är en svår text.
Hur tolkar du texten, mer utförligt?
Och jag är en anonym som både kan förstå vad han känner, men också hur hon skulle känna inför dom orden. Om det var hans avsikt att genom en annan man hjälpa henne att väcka upp lusten, så både funkade det och inte. Hon kände lust och en längtan men till Rocky och inte till honom. Lite naivt av honom att tro att det inte skulle kunna ske. Den risken måste han väl varit medveten om. När det sen gick som det gick, så kan man väl förstå hans besvikelse men där borde det tagit slut. Med krav på förklaring och perfektion. Hur ska man kunna förklara sina känslor?
Jag skulle känst mig inträngd i ett hörn.
Jag har visst full förståelse för att det nog inte var lätt för honom att bara ta ett steg tillbaka, stå kvar i sin kärlek till henne, inse att resultatet blivit ett annat än han tänkt sig, acceptera läget och låta henne känna efter och välja. Men det hade varit bättre än att kräva. Eller har jag helt fel?
Första anonym: det verkar inte alls som att du känner till förhistorien med Rocky? Jag som följt Paret (nu ex-paret) i flera år var med redan på den tiden de på Hans initiativ försökte sig på gruppsex med en ytterligare man. Uppenbarligen hade Han en agenda, att döma av texten i brevet, och när Hon inte reagerade som Han avsett kom drapan ovan. "Otrohet" i en sån situation tycker jag känns irrelevant, det handlar mer om ett försök till kontroll av Hennes känslor och beteende (som vanligt) både inför tresexet och efteråt (när han tappade kontrollen). Jag tyckte redan då det verkade som att Han ständigt uppfann nya testsituationer för Henne (tresex och en i det närmaste patologiskt svartsjuk make, det är ju upplagt för kaos) och sen levde ut sin besvikelse, ett enda stort upprepningstvång. Jag säger bara det, jag hade blivit GALEN, vansinnig av att leva med en sån karl. /Anonym som i fortsättningen kallar sig Ekorre
Anonym: nej, det förstår inte jag heller. Vi klamrade oss fast vi varandra och det var inte sunt.
Caroline: det var inte så att jag såg mig om efter någon annan. Han ville att jag skulle ragga upp en man, ha sex med honom och sen komma hem och berätta om det. Jag gjorde som han ville men sen blev det fel eftersom jag dels lev förälskad i Rocky och dels inte hade lust att dela det som hänt med min exman. Det jag läser in i de rader jag citerade är just att han ständigt hade synpunkter på mig och ville styra mig. Jag skulle vara och bete mig så som det passade honom, jag dög inte som jag var.
Anonym 2: du tolkar det helt rätt. Just så tror jag också att det var. Han blev besviken när jag inte lekte leken enligt hans regler. Det är begripligt att han blev ledsen, och jag borde ha förstått det, men han borde inte ha försatt mig (och sig själv) i den situationen från början.
Ekorre: Du minns hur det var och ser samma linjer som jag. Är man så svartsjuk och har så stort kontrollbehov som han har så ska man självklart inte be sin partner att ha sex med någon annan!
Jag började läsa när det där redan hänt och jag har inte riktigt förstått varför och hur. Därför blir texten för mig en annan. Du vet så mycket mer än jag.
Caroline: Jag hade inte riktigt koll på när du kom hit. Förstår att det blev obegripligt om du inte visste hur det var då för fyra år sen.
Jag har ju också varit med och läst länge, och jag känner inte igen den beskrivningen du gör nu, om hur det var...
Jag kan inte alls minnas att du var så passiv och utan drivkraft i det där. Jag kan minnas att du absolut verkade tycka om era planer och att du var lika "på" som han. Var det inte så att han var med en annan kvinna också? Och att även han gick för långt... Och att du blev besviken och ledsen för det...?
Kan det inte vara så att du nu tar avstånd från allt det ni gjorde, kanske till och med känner dig äcklad, och att du inte längre vill stå för att du då tyckte om det? Det är nog en ganska naturlig reaktion. Det känns som om du ägnar väldigt mycket tid på att skuldbeläffa Han för allt som gick snett, och att du inte tar något ansvar för att du var delaktig och också gjorde fel. Mot honom.
L: Jag påstår inte att jag var passiv. Jag gick in i det självmant men jag gjorde det för att jag vill att han skulle vara nöjd med mig och sluta klaga.
Det stämmer också att han var med en annan kvinna. Det som gjorde mig ledsen var att han berättade för mig om vad de hade gjort fast jag inget ville veta. Det var ett genomgående problem med vårt "vara-med-andra-projekt": han ville berätta och veta och jag ville inte berätta och inte veta.
Äcklad är inte rätt ord för att beskriva det jag känner inför allt det där. Jag känner sorg när jag tänker tillbaka på hur liten han fick mig att känna mig, med allt sitt klagande och tjat. Jag fattar inte hur jag kunde tro på oss, men det gjorde jag. Jag trodde, liksom han, att det var vi och att sex med andra kunde göra vår relation bra igen. Det var fel men det fattade ingen av oss då.
Jag gjorde fel jag med. På andra sätt. Bland annat genom att fortsätta träffa Rocky. Och det har jag också skrivit om.
Någonstans kan jag tycka att just det, träffa Rocky, var det enda riktiga du gjorde. Du följde det din kropp och du ville. Sa ett tydligt JA till det du visste var rätt för dig. Sen att du dolde det för din exman kan man ha olika moraliska åsikter om. Och tycka att du var egoistisk och kunnat sköta det bättre.
Men skit i det. Jag tycker att du gjorde rätt. Där fanns fröet till att leva. Inte bara överleva. En väg ut och in i det fria. Hur illa du än gjorde någon annan på vägen. Ibland är det så. För att kunna vara trogen sin sexualitet, sin livslust måste man...
Och nu blir jag väl halshuggen av de andra...
Nej, jag tror inte att det var det enda riktiga jag gjorde. Det var destruktivt för både mig och min exman. Rocky gjorde mig också illa, men det är en helt annan historia. Utredd och lagd till handlingarna.
Nu är han en fin vän som jag är glad över, en man som vill mig väl.
Det jag borde gjort: lämnat min exman vintern/våren 2008 innan jag var otrogen. Då var relationen över.
Jag tror att du ska försöka minnas även det som var bra med den där tiden. Det som kanske har gett dig något, lärt dig något om dig själv. Kanske gett dig en bättre kännedom om dig själv rent sexuellt?
Självklart är det bra att du nu inser varför du gjorde det, och att den anledningen inte var bra.
Att göra något för att vara någon annan till lags, samtidigt som det skadar en själv är hemskt. Bra att ta med sig det vidare i livet så att det inte händer igen. JAg tror att det är lätt hänt att halka in i samma spår igen.
Jag har absolut lärt mig massor om mig själv, jag vet bättre hur jag funkar och vad jag vill i livet. Jag kan såklart inte veta vad i den förståelsen som kommit till mig tack vare relationen med min exman och vad jag hade kunnat förstå ändå. Och en del förståelser hade jag nog kunnat vara utan mot att slippa en del av de jobbigaste minnena. Men jag kommer aldrig mer att stanna hos en man som behandlar mig illa. Jag kommer aldrig mer att göra våld på mig själv och gå med på saker som jag inte vill för att bli omtyckt. Det vet jag säkert. Styrkan och obevekligheten som vuxit fram pga det jag varit med om är jag mycket glad över.
Skicka en kommentar