Hittade en (för mig) ny blogg idag:
Kroppsbilder
Jag har haft lindriga ätstörningar så länge jag kan minnas
och för mig är det nyttigt och välgörande att se hur andra
som är ungefär lika långa som jag och väger lika mycket ser ut
Sådär ser jag också ut, antagligen
Inte tjockare än så
Jag mäter och väger men det hjälper inte
Jag tror det ändå inte riktigt
Under de år jag var tillsammans med Exmannen
bedömde han ständigt min kropp
Först tyckte han att jag var för tjock
sen att jag var fin och lagom
(och det var ju en trevlig utveckling)
Jag fick alltid veta och det satte sig på mig
Ätstörningarna fanns där redan innan honom
men det hade nog varit bra för mig att slippa bli bedömd
10 kommentarer:
Jag känner igen det där. Jag har inte haft ätstörningar, men vägde mer som tonåring vilket jag inte mådde bra av, och min självbild är inte smal, den är lite mullig. Det sitter i. Jag vet att jag är smal i dag, men jag ser mig inte som smal. Skulle någon kalla mig tjockis på skoj skulle jag inte alls tycka det var kul! Inom mig..
Berättade du för exmannen att du haft ätstörningar och att det inte var över?
Jag kan se mig själv på bild, särskilt sådana som andra har tagit, att oj, jag ser ju lite benig ut! När jag ser mig själv i spegeln ser jag aldrig ut så.
Jobbigt med ätstörningar och att ännu behöva förhålla sig till dem. Hoppas att din nystart i livet ger tankarna en puff rakt ut i evigheten, bort!
Det går ju i princip idag inte att säga till någon att de väger för mycket för att det ska vara bra för dem, det är ett svårt ämne. Så känsligt.
L: Jobbigt! Jag känner igen mig i det där, att alltid tro att man är tjock fast man inte är det.
Ja jag berättade det för honom, så han visste att det var en av anledningarna till att jag inte tyckte om att bli bedömd.
Men samntidigt som bedömningarna var jobbiga så var det bra för mig att höra någon säga att jag var fin. Så det är lite dubbelt.
Caroline: Jag hoppas också det! Det är skönt att min pojkvän inte gör bedömningar av mig hela tiden. Vilsamt. Jag vet att han tycker att jag är vacker och fin och det räcker så.
Och visst är det sant att man inte kan prata om övervikt på ett sund sätt, men jag tycker inte att man pratar om undervikt heller. Inte på allvar.
Jag hade alldeles för svag karaktär för att gå in i sjukdomens rätta form.Jag gjorde ett svagt försök. För som jag minns det var den sjuka ofta någon som i andra sammanhang var duktig, kontrollerande, ordningssam etc. för mig väldigt goda egenskaper men som på många sätt har blivit bilden av den lyckade tjejen idag. Duktig men skadeskjuten på vägen till framgång.
Det som stör mig i den diskussionen om självspäkandet är tjatet om självbild. Vadå självbild!? Måste man ha en självbild och hur är den rätt eller fel.
Tänk om vi slapp gå runt och fundera eller ens veta om självbilden var rätt eller fel. Att exempelvis föreställa sig att man är en 38a men shit, efter några vändor i omklädningsrummet begripa att man är en 36a eller 40. Jag förstår att det givetvis blir fel om man föreställer sig så pass rund att det krävs en ananasdiet eller något annat för att få bort extra kilon som inte finns men samtidigt tror jag att just den här medvetenheten tenderar att uppehålla drabbade vid sin sjukdom. För kroppen är ju inte statiskt, det händer saker på vägen som påverkar kroppen och då måste ju självbilden vara med på resan och hållas uppdaterad av rätta ögon, rätt bedömning. Jag tycker att begreppet inom just det här sammanhanget hör till självspäkandets diskurs. Går det att tala om detta på ett annat sätt?
Om det jag skriver framstår som att jag misstror de som är sjuka så menar jag inte så, jag har haft nära och kära som drabbats, så jag har sett det på mycket nära håll och följt flera på vägen till någon form av tillfrisknande. Jag vet att man kan bli sjuk. Jättesjuk till och med. Men alla dem var sjuka under sin tonårsperiod eller starx innan vuxen ålder. Nu är det ju även vuxna högutbildade människor som drabbas trots att de har förmåga att kritiskt läsa diverse livstilsmagasin. De har snygga vågar i sina badrum och de tränar jättemycket och lever största delen av dagen på isbergssallad, sedan går de hem, gärna på ”rumpskor” och med stegräknaren på armen. Späka och nå resultat, se resultat omedelbart. Galet.
Fotomodellerna, västvärldens ideal, konserverade i heroin och kokain (somliga) svajar de fram på sin långa pinnben, inget fack där inte som försöker påverka deras arbetsmiljö. Har ni sett den här reklamen för Loreál (kan vara något annat kosmetikamärke) där sminkösen är en man och som nyper tag i modellens haka och drar hennes ansikte åt vardera håll för allmän beskådan? Den är så fruktansvärd att jag vill skjuta den som hittade på den reklamfilmen. Samtidigt så säger den vem som håller i trådarna för alla dessa knasiga idel som ingen vanlig dödlig medborgare med 8-17 jobb kan uppnå. Svält dig kvinna, dutta lite i fejset så mannen kan åtrå dig.
Nu blev det långt och spretigt och till och med lite okänsligt och framfusigt.
Alla Kramar
Usch vad trist och naivt det blev ovan, det var inte riktigt så jag hade tänkt kommentera kroppsideal och ätstörningar. Nu när jag läser så framstår det som att jag riktar allt mot dig, det var lika mycket till mig och alla andra. Jag blir bara så arg, att lite tankar om god hälsa slutar med att man inte kan ha en juste inställning till kropp och liv och inte låta oss påverkas av tokiga ideal om kropp och livstil.
Kramar K
Det är omvänt också. Min man var smal och spinkig när han var tonåring. Han hade komplex för att han tyckte han hade för smala armar och ben.
Idag bär han på några kilos övervikt, och trots att han vet om att han gör det, så ser han sig själv som en spinkig man.
Precis som vi, fast tvärtom.
Vi skrattar lite åt det där tillsammans, att vi känner sådär, trots att vi nu som vuxna inser att vi känner fel, rent teoretiskt.
Detsamma gäller för en bandomsvän. Hon tyckte hon hade för stor näsa när hon var i tonåren. Tittar man på bilder från den tiden så har hon en större näsa än i dag. Hon hade förmodligen inte växt ikapp sin näsa när hon var i den åldern.
Idag har hon en helt normal/liten näsa men ser sig själv som en kvinna med stor näsa.
Hjärnan spelar oss spratt hela tiden! :-)
Min K: Jag tolkade det inte som att det var riktat mot mig, absolut inte. Kroppsidealen som finns i vårt samhälle påverkar mig såklart jättemycket, trots att jag är en välutbildad och "lyckad" medelålders kvinna. Jag vill vara smal och vacker! Jag kan se igenom det men är samtidigt bunden av det. Att påstå måt annat är naivt.
Min ätstörning gör att jag gör mig illa på väg mot detta mitt ideal, men den _beror_ inte på det utan på de övergrepp som jag har utsatts för. Det är så jag ser det. Det är alltså övergreppen jag måste bearbeta och det gör jag genom att skriva om dem.
Alla kramar till dig!
L: så är det. Den bild man har fått (matats med) som barn och tonåring, den bär man med sig. Jag var rund i tonåren och ser mig själv som rund ännu fast jag inte är det. Att titta på bilder av andra och veta deras mått är terapi för mig. Jag inser hur jag själv ser ut på det sättet.
Å jag vet att det är så! Jag känner mig bara så ilsk när vi luras in i detta trots att vi är smarta, välutbildade osv.
Tror att du tänker rätt där om övergreppen. Du har dessutom tagit det största, jobbigaste och modigaste steget, att kunna tala om det.
Du är stark!
Jag vet! Jag blir jättetrött på mig själv! Att tala om det här är MYCKET lättare än i verkligheten. Det är viktigt att ha det här forumet. Det är så mycket skam och smärta som gör att det är svårt att få ut det genom munnen. Fortfarande.
Kramarna!
Skicka en kommentar