Man är i första hand mamma skriver en bloggkollega
apropå mina funderingar häromdagen om att hjälpa sitt ex
och ha barnet hos sig extra dagar
Är man det? I första hand mamma eller pappa?
Jag tycker att det ryms två saker i frågan
Det ena är om det är skillnad på mig som mamma
och en pappa (vilken som helst)
Är man mer förälder i första hand som kvinna än som man?
Hur ofta får killar höra att de borde tänka på sina barn i första hand?
Mer sällan, är jag helt säker på
Att det är fel är uppenbart men på vilken sätt?
Borde påståendet nå dem oftare eller oss mer sällan?
Detta leder över till den andra frågan:
Är vi som har barn alltid i första hand föräldrar?
Är det vår viktigaste identitet?
Jag älskar mina barn och tycker oerhört mycket om
att vara med dem
Men det finns annat som också är viktigt i mitt liv
Som är jag
Mitt jobb, min pojkvän, mina vänner, mitt skrivande
Så nej, jag kan inte rakt av hålla med om att jag i första hand är mamma
Jag varken kan eller vill rangordna mina identiteter
Jag är mamma men jag är också
en kvinna med ett jobb,
en kvinna som älskar att skriva
en kvinna med pojkvän och andra vänner
en kvinna som vill hinna träna
Hur tänker ni?
Vad är ni?
7 kommentarer:
Jag tror som du. Man är en sammansatt människa med flera olika livsroller och identiteter. Det kanske inte går att säga att någon av dessa är man mer eller är viktigare än allt annat. Som om det fanns bara en sanning. Däremot att i vissa situationer, vid vissa tillfällen eller perioder eller ögonblick, långa eller korta, så är någon av dom mer viktig än de andra. Och det är väl lite så man får resonera meds ig själv och sen prioritera och fundera på. Vad konsekvenserna av ens beslut kan bli. Och om något i ens liv offras, om det är värt det.
jag vill först poängtera att jag skrev meningen med ett ?. Inte ett !. Stor skillnad. Jag menar lite så här. Barn väljer inte att komma till världen. men vi vuxna väljer att skaffa barn. Dom är omyndiga tills dom fyller 18. FÅR alltså inte ens "bestämma själv". Bara för att man skiljer sig så är man väl inte bara förälder på halvtid? Är man inte alltid mamma? Eller pappa? Du skriver att din tid kan du inte få tillbaka och min känsla är att HAN inte får tillbaka den. det är han som förlorar tid. Men Yngstan. Jag är skild. Pappan jobbar på annan ort. Han har dom varannan helg. Knappt. Jag har lovat mig själv att aldrig tvinga honom till ansvar, för om chansen finns att mina barn får känslan att jag inte vill att dom ska vara hos mig,då är det inte värt det. Jag ryser vid blotta tanken.
Men vi är alla olika. Och om du känner att du ger avkall på ditt "jag" i och med dessa dagar, så är det ju så.
jag är glad att jag idag lever med en man som tar allt han kan få av sina barn. Vi känner oss mest komplett när vi är alla.
Jag har skrivit ett inlägg som jag tycker relaterar till detta. Läs gärna, http://lyxivardagen.blogspot.com/2010/12/det-som-gar-in-genom-orat-kommer-ut.html
Anonym: jag tror att vi tänker ungefär lika. Man är mycket och vill mycket. Jag är mamma men inte bara. Mitt liv måste funka och det är inte min uppgift att vara en backup för någon som jag inte längre lever med.
Vardagslyx: jag vet att du skrev ett "?" efter. Och det är det frågetecknet jag plockar upp här. Ledsen om jag var otydlig med det!
Jag menar väl att jag inte tycker att det är rimligt att jag ska ha dåligt samvete för att jag inte kan "ställa upp" på honom så ofta som han skulle vilja. Jag försöker få mitt liv som ensamstående mamma att gå runt, vilket innebär att jag jobbar längre dagar min barnlösa vecka. Det måste jag göra för att ha möjlighet att åka till jobbet senare och komma hem tidigare den vecka de är här. Jag tycker att mitt ex borde fundera över om hans arbete går att kombinera med att vara ensamstående pappa. Utan att räkna in mig. Om inte så är väl hans uppgift att fundera över alternativ.
Mitt ex vill vara med sitt barn så mycket det går, så han byter gärna tillbaka dagar. Det är Yngstan som inte vill. Extra dagar hos mamma? Ja tack. Motsvarande dagar hos pappa? Nej tack.
Varför vill inte Yngstan vara hos sin pappa?
Det verkar i alla fall på hans blogg som att de har det väldigt bra när hon är där. Är det bytet av vecka hon inte vill, eller är det även medan hon är där?
Anonym: jag vet om jag ska vara helt uppriktig. Hon är en liten mammagris och det har hon alltid varit. Hon trivs hos sin pappa men tycker mer om att vara hos/med mig. Inte så att hon lider under pappaveckan, men hon vill inte gå till pappa extra under mammaveckan.
Intressant detta tycker jag som har ett ex och fyra barn med densamma.
Vi har varannan vecka och han har mer än jag behövt hjälp med byte av dagar pga av sitt jobb som musiker. Jag har ställt upp även när det inte funnits eg tid eller ork, när jag själv måste boka om saker.
För att jag tycker att det varit självklart och för att jag hoppats på att få tillbaka samma välvilja.
Han har varit en toppenpappa i mina ögon men att han skulle ställa upp efter skilsmässan verkar inte aktuellt.
Han säger oftast nej, eller stönar.
Som när jag nyligen blev inlagd akut på sjukhus tex.
Tror du att han svarar på smsanrop eller telsamtal? Nej.
För det skulle ju betyda att han behövde lämna festen han och tjejen var på.
Alla prioriterar olika och här blev konsekvenserna dessa:
Det var sista gången jag räknade med att ens försöka fråga om hjälp.
Mina barn 5, 10, 12 och 14 fick vara ensamma till kl halv två då han behagade komma hem och möta upp dem. Det kändes som skit i magen och den yngsta pratar än om detta.
Jag har lovat dem att det aldrig ska hända igen utan styr nu upp backup på annat håll.
(Jo, det har jag redan men just den här jäkla natten var ingen i stan!)
I fortsättningen säger jag nej när det inte funkar eller känns bra, men lika ofta ja.
Vad gäller byten är vi rörande överens om en sak:
man ska i samband med byte betämma tiden för att få tillbaka sina dagar.
Detta är INGET som barnen har någon talan i.
De ska inte behöva välja anser jag.
Ibland skaffar/får man barn med någon som är en bra, men som senare ballar ur.
Jag tar allt själv, föräldramöten, samtal på skolan, bupmöte med strulig tonåring, bvc och kläder osv. Men de är där varannan vecka. Ja. I ett varmt hem med en hippiepappa som inte riktigt orkar uppfostra och sätta gränser men som är kärleksfull när de väl är där.
Det är som det är, jag har slutat att hoppas att vi ska kunna tala om barnens utveckling och glädjas tillsammans.
Det gör lite ont att vara helt ensam men jag måste släppa mitt naiva hopp.
Jag lämnade och det ligger en bitterhet där som han kanske aldrig kommer över.
Det är bara att tugga i sig...
Om jag fick förfrågan om att vi skulle byta en dag per pappavecka så skulle jag säga nej.
Ta typ hälften.
Eller ta alla om de inte låg mitt i veckan och ta igen dagarna sammanhängande istället.
Det han kan göra är väl att låta dottern sova hos en kompis en par av gångerna under våren samt be anhöriga om hjälp tex.
Iallafall, lycka till med allt och tack för en väldigt ärlig och öppen blogg.
Den är modig och bra för mig att läsa.
Kram!!
Lotta: Först av allt - tack för fina ord om min blogg. Jag känner detsamma när jag läser hos dig: din öppenhet och klokhet inspirerar mig.
Jag vet ju att ditt ex inte är nån stjärna på att ställa upp på dig eller ens ta sin halva av sånt som måste göras, som t ex föräldramöten. Att du inte är argare på honom än du är är värt all beundran. Mitt ex är bra på att ta sitt pappaansvar, han månar mycket om Yngstan och skulle aldrig svika henne för en fest t ex. Det här handlar dels om hennes ovilja att vara extra hos honom (och där ska vi vara tydligare med att hon inte får välj) och dels att han påstår att jag suckar och gnäller när jag bara säger att jag inte tycker att det odelat positivt att ha Yngstan extra. Jag kommer att ta henne 4-5 av de tillfällen han behöver, resten får han fixa på annat vis.
Det värsta är nog ändå det där att han alltid ska komma med kommentarer om mig. Det stör mig så förbannat!
Kramar!
Skicka en kommentar