Jag läser ännu ett intressant inlägg om bantning och
kroppsideal
Känner igen mig och blir arg och less
Det är ju själva fan att det ska vara så svårt att sluta fixera sig vid vikten och
alltid tänka på vad man äter (och inte)!
Det är samma sak nu som när jag var sjutton eller tjugoåtta eller trettiotre
Ingen förändring alls
Jag kan se alla strukturerna, maktordningarna
Budskapen som jag förväntas gå på
är så övertydligt lanserade
Och ändå faller jag dit, stenhårt
Min ätstörningsjävul gör att jag aldrig kan sluta tänka
Det spelar ingen roll hur teoretiskt medveten och smart jag är
Inför min egen kropp är jag en osäker tonåring
fortfarande
Jag vill vara en klok och sund förebild för mina barn
men är det inte
Jag är inte ensam men det är fan ingen tröst
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar