Jag sitter med en kopp te och tittar ut på solen
Inte på men mot
Den illblå hösthimlen
Jag längtar så efter lugn och ro
att jag inte kan längta efter nåt annat
Inte efter sex eller att känna kärlek eller närhet
Jag har slutat längta
Det är som att jag inte orkar det
Nåt mer basalt måste vara uppfyllt först
På ett sätt är jag väldigt glad över det
Att jag inte svävar över och längtar efter nåt annat
Nån annan
För vad Mannen än tror
så gör jag inte det
Jag tänker inte på nån annan
Men jag tänker på ett annat slags liv
Ett liv som rymmer lugn och frid och stilla glädje
Starka klara färger, som hösten i parken här utanför
Men stillhet framför allt
Himlastormar och fjärilsfladder är
lågt prioriterat
Kommer det så gör det
och då är det välkommet
Men just nu klarar jag mig bra bara jag får
lugn
5 kommentarer:
Ensam på en fjälltopp, då??
Fast då gnisslar vinden i väggarna.
Svårt behov att uppfylla.
Kanske att ett sätt att komma åt det här problemet är att tala om för din man hur du VILL ha det, i stället för att ni ofta hamnar i att du inte vill saker? Och då menar jag ganska specifikt, för "lugn och ro" betyder ju olika saker för olika människor. Hur VILL du att han ska förhålla sig till dig? Gör honom delaktig i det. Som att säga "jag vill äta middag tillsammans, men sedan skulle jag behöva en stund för mig själv, då vill jag läsa lite i en bok utan att bli störd. En timme eller så. Sedan vill jag att vi dricker te, och sedan skulle jag vilja sova ensam i natt. Är det ok för dig?" Eller vad du nu vill. Specificera ditt behov, förklara vad DITT lugn-och-ro betyder, så att det inte bara är ett abstrakt tänkande om att få vara "i fred". Det är svårt för honom att förhålla sig till. Och likaså åt andra hållet - be honom specificera hur han tänker sig kvällen. Ni hamnar så lätt i fällan med att vara spontan, att ni inte är spontana på samma sätt. Då kan det vara bra med att tala om för varann vad man vill, och gemensamt bestämma en rutt som man håller sig till. Det kan skapa en gemensam "lugn och ro", eftersom båda vet vad som gäller för just den kvällen. Och ni är ju båda kloka, välformulerade människor. Det här kan ni om ni vill.
Jag håller med Susiluz. Jag har så mycket förståelse för dig Lyckliga hon. Känner igen mig i dig och dina behov och hur lätt det är att tappa lusten av det som händer mellan dig och mannen. Bara vilja vara ifred och önska ett annat liv. Men. Jag vet också att den där låsningen ni hamnar i är lika jobbig för er båda. När båda faktiskt gör rätt utifrån era egna perspektiv och fast att ni kommer längre och längre ifrån varandra för att era avsikter tolkas så snedvridet av den andre, så fortsätter ni på samma sätt. Du måste nog släppa den där rädslan att han vill kontrollera dig och tro på det goda i honom. Se det. Och ta emot det.
Jag tror så här. Det kanske låter som svartvitt tänk. Men till dig Lyckliga Hon, om du ska kunna hitta den där villkorslösa kärleken till mannen igen så måste du möta honom med din unika kärlek som du har, inte vända dig bort, även om du visst behöver dina stunder för dig själv.
Men jag tänker så här. Antingen hittar du en annan man, en som är mer rätt för dig eller också så börjar du harmnoniera med den mannen du har.
Stor varm kram!
Ursäkta om jag var otydlig. Jag menade förstås inte att du skulle ställa upp på nåt som du inte vill. Men att du kan vara närvarande och i kärlek och möta honom utan draman eller ge svar på tal/försvar eller bli liten även om du ser att han blir ivrig i att just skapa draman. Vara där och ta emot. För är det inte just det som vi alla vil bli älskade. För den vi är, trots att vi är den vi är. Vad jag menade är att detta skulle kunna vara ett sätt att bryta din egen onda cirkel i att hamna i låsningar med honom. Att kunna älska villkorslöst är att befinna sig i djup harmoni.
Med allförståelse för att det inte är lätt detta, Men för den sakens skull inte desto mindre viktigt att arbeta för att nå den harmonin.
Inte så lessna: Tvärt emot vad man kanske kan tro är jag en väldigt social människa. Jag älskar att träffa vänner och umgås. Låt gå för att jag inte är nån stjärna på mingel och kan bli trött av ointressanta samtal men på det hela taget är jag glad i människor.
Jag tror inte att lugn och ro är oförenligt med att leva i en relation. Alls. Men kanske är det oförenligt med att leva i en relation med just den här människan.
Suziluz:
Det är klokt, såklart, att säga vad man vill ha konkret och inte ludda in det i abstraktioner. Jag kunde vara bättre på det. Men mycket handlar om att hans personlighet på vissa grundläggande plan krockar med min. Han är en mer kontaktberoende och uppmärksamhetssökande person. Detta krockar med mitt större behov av ensamhet, att få försjunka i mitt, och mitt pejlande sätt. Jag söker hela tiden av honom och har sjukt lätt för att känna skuld och otillräcklighet. Jag tar på mig ansvar för nåt jag inte klarar av eller ens tycker att jag ska klara av, egentligen - nämligen att ge honom så mycket uppmärksamhet som han behöver.
Anonym: Jag läste en så bra sak i en bok, men nu minns jag inte vilken. I alla fall. Det stod ungefär: här är min kärlek, hoppas att den duger för det är den enda jag har. Typ så vill jag tänka. Att jag kan inte ge någon annan slags kärlek eller visa den på nåt annat sätt än det som är jag.
Vi har pratat massor om detta genom åren och han har alltid hävdat att kärlek måste visas så att mottagaren förstår. På ett sätt är det en tilltalande tanke, men vad gör det med en som människa? "Sorry, men din kärlek är inte god nog år mig. Du måste visa mig den på andra sätt". Jag tycker att det är blir absurt.
Skicka en kommentar