Efter helgens (fredagens) misär
är jag fortfarande lite överkörd
Platt och matt och... trött, liksom
Luften gick ur mig
rätt rejält
Sjukan hela förra veckan, toppad med en sån fredagskväll
Nä, det var mer än jag orkade med
I lördags hände en bra sak
Den onämnbare (hjälp mig med ett bra namn J)
ringde när jag var ute
vi pratade
och jag bestämde mig för att inte lägga på
när jag kom hem
utan prata klart
Och - kors i taket -
det gick bra
Mannen undrade vem det var
och tyckte att det var ok
Ja, varför skulle det inte vara ok?
Kan man verkligen undra
Men då känner man inte min man...
Men ändå
Fredagens gräl fick mig att tappa
sugen
lusten
arbetslusten
lite grann
Jag hoppas fortfarande, men
tror lite mindre just nu
Känns ledset
5 kommentarer:
Vad tråkigt... Men gick det att "känna" igen, så vet ni det går och kanske kan komma dit lite snabbare för var gång?
Jag skriver krattigt.
...så vet ni att det går och kanske kan ni komma dit lite snabbare för var gång?
ska det stå...
Det är det som är problemet. Jag har svårt att hitta känslan igen när detta händer. Mannen tycker att jag "straffar" honom för hans ledsenhet men så ser ju inte jag det. Jag är så sjukt trött på att han aldirg kan lägga bakom sig, att jag snart inte vet jag vad jag gör. Jag vill att det ska funka, men det gör ju aldrig det...
Men du hade ju en tro nyligen, den kan komma igen. Nu vet ni att den finns där, tron, och då kan ni vara säkra i det och låta den komma, när den kommer, utan att ägna så mycket energi åt OM den kan komma.
Så som jag tänkt att jag kanske aldrig kan känna något igen för min, efter vårt, men å vad det känns nu. Om vi hamnar i en svacka igen så ska jag absolut försöka tänka på det. Vi tappade det en gång, jag kände det inte då, det var så fjärran, men jag vet, det kan komma igen, det kan kännas så där starkt. Igen.
Man blir så ledsen av att läsa om er, för det blir så sällan varmt samtidigt. Ibland vill jag bara lappa till er. Jag känner igen mig så mycket i dig, det jag upplever som att du känt dig som om du haft en mindre plats än du är värdig, och att du nu bestämt dig för att ta den tillbaka. Jag har varit mästare på att tillåta och säga "det är okej".
Jättekram.
Ja, den fanns där. Tydlig och klar. Men nu undrar jag ju vad den byggde på. Några enskilda ovanliga dagar. Jag funderar mycket på det där med att båda måste bidra till det goda och fina. Det är ju självklart. Hans fel är att hans rädslor och oroar alldeles för lätt når mig. Och jag tar åt mig dem alldeles för lätt och blir ledsen och sänkt. Alltså är hans ansvar att knipa mer och kanske ventilera sin oro hos nån annan och mitt ansvar är att vara mer hårdhudad utan att stänga av mina känslor. För det är vad som sker.
Jag längtar så efter att det ska vara LÄTT. Det självklara lugnet, stabilt som vädret på en medelhavssemester.
Kram till dig!
Skicka en kommentar