Hemma igen nu
Helgen var mysig och lugn
Ron infann sig och
kroppen fick promenader och god mat
och huvudet fick den vila
det behövde
Jag känner mig glad och
ledsen samtidigt
Undrar vad det är som gör
att jag inte vill ha sex
eller ens hångla
Är kärleken slut?
Är vi bara vänner?
(i bästa fall)
Eller finns det en chans att allt
kommer att kännas som vanligt igen
om ett tag
när det har varit lugnt längre stund i taget
när jag börjar lita på honom
och han på mig?
Finns det hopp eller är det
kört?
Är frågan jag oavlåtligt ställer
till mig själv
10 kommentarer:
Jag tror. Var bara i det lugna Nu. Du har ju längtat efter det. Det andra vet du inget om just nu. För det är framtid. Inget är omöjligt men det här lugna nuet är något som vad ni än beslutar er för måste få ta sin tid. Du, Han, Ni behöver det. Men sen bråkar era respektive egon med er eller den andre och stressar upp er. Egot är otåligt. Egot kanske inser att den håller på att dö och får panik.
åtrån kommer inte tillbaka om du inte själv aktivt arbetar för att återskapa den.
Men inte ens då är det säkert.
Men man kan inget annat än försöka.
Eller bestämma sig för att man inte vill ha det tillbaka.
Svårt... Många komponenter, många vändningar, många tankar.. Inga tankar! Om ni båda kan gå in i ngt nytt, utan tankar eller krav. Hitta tillbaka till det som gjorde att ni fann varandra, men ändå bära med er utvecklingen som skett... Och kan respektera varandra UTAN förbehåll. Ja, då är det en början.
För sedan har vi känslorna... Kan de repareras? Är de för sårade? Kan man hitta dem igen? Jag vill tro det, men vet hur mkt det kräver av båda parter i så fall... men omöjligt? nej!!!
Och lita? Ja det måste ni, oavkallerligt och äkta! Och det känner du först i magen... Och då båda två, ingen mer, ingen mindre. Lita på att man vill lösa, vill utvecklas, inte stå där ni är eller var.
Så lita på mage och hjärta. Hjärnan stökar nog mest till det just nu, eller?
Vara i det lugna nu, det är bra. Landa och hitta ro, våga lita på att det är finare.
Magen och hjärtat säger inte ifrån mer än när jag känner mig fysiskt trängd. Hjärnan bråkar lite mer men är oftast lugn även den.
Sen har vi klyschan (ja, det tycker jag att det är) om att man ska jobba på sin åtrå. Jag vet verkligen inte hur det går till. Jag har hört det där sägas till mig och andra hela mitt vuxna liv utan att fatta hur man gör. Allehanda pigga tips om hur man ska göra finns, men det lockar inte fram en sexlust som inte redan finns där.
Jag vet inte om jag är väldigt olik alla andra, men för mig handlar sex och åtrå inte om ett jobb. För mig finns det - eller inte. Det är som med kärlek: antingen finns känslorna eller så inte. Det är inget jag kan kämpa mig till.
Ser du dig själv som ett vekt rö i dina egna känslors stormar?
Nej, det kan jag inte påstå. Jag tycker att jag är en ganska stabil person. Varför frågar du det?
jag retades lite utifrån sista stycket i det du sa innan: att sexlust har man eller inte, och kan inte jobba fram.
Det stämmer inte alls med min erfarenhet eller såvitt jag förstår med kliniska data.
Om man faktiskt vill, i intellektuell mening, att man ska vilja ha sex med en viss människa fast det inte vill klicka till automatiskt, så kan man resonera och leka sig fram.
Olika knep gäller uppenbarligen för olika människor. För mig och min älskade, under en svår kris för nåt år sen, hjälpte det att ligga nakna tätt tillsammans. Nu är det ganska ofta automatiskt igen.
Du behöver kanske nåt annat?
Men nåt sätt finns nästan alltid. NB OM båda två faktiskt, i intellektuell mening, VILL att det ska fungera.
För mig är det så, har alltid varit, och jag är långt ifrån ensam om det. Många tjejer som jag känner säger samma sak: man vet innan han ens petar på en om man kommer att vilja ha sex eller inte. Och säger kroppen "inte" så är det inte.
Att ligga nakna och bara känna hud skulle kunna vara fint och jag var ett hundra komma noll procent säker på att han inte skulle försöka nåt eller bli besviken om det inte utvecklades åt det håll han vill. Stress och sex går inte.
Man kan aldrig vara hundra på det, om han inte råkar vara död.
Men man kan ju alltid resonera sig fram till nåt som ändå medger närhet och värme.
Men lite överseende med eventuella små gränsöverskridanden, så länge ett nej tas som ett nej ändå, måste man ha. Målet ÄR ju att man ska vilja ha varandra igen. Till slut.
Och det där med att ni tjejer vet från det han rör vid er om det blir... (i en annan kommentar till en annan kommentar) det låter inte som ni är grundläggande positiva till era respektive män. Snarare som nåt slags fobi. eller bara inte sant.
Jo, det är sant. Man måste våga lite och det gör jag nog, eg. Jag har bara så svårt att känna längtan efter det. Det känns mest som ett oändligt tråkigt jobb.
Och du tolkade mig nog lite för pessimistiskt vad gäller att veta att man vill eller inte. För det är ju inte bara INTE man vet utan också ATT man faktiskt vill.
Min man har varit frustrerad över detta många ggr: att jag i nån mening inte går att förföra. Antingen vill jag och då behövs inga förförelse konster eller så vill jag inte och då hjälper ingenting. Men eg. handlar det väl om annan typ av förförelse: den som sker långt innan man närmar sig sängen. Trygghet, värme, frånvaro av tjat och krav... Såna saker bäddar för att jag ska vilja.
Skicka en kommentar