Jag skriver till Mannen att jag
ser fram emot en ledig helg med honom
och Yngstan
hemma hos hans mamma
Han svarar:
Ja det ska bli mysigt att komma iväg, men jag är lite orolig eftersom jag har riktigt trista minnen därifån, med mig klängig på dig och du isolerande och totalt fixerad vid din mobil.
Jag tycker att det är ett riktigt trist svar
och kommenterar det:
Hur mycket i "då" är du när du pratar om att jag är upptagen med min mobil hos din mamma? När var jag det senast? Just den typen av bävanden byggt på då skulle jag vilja slippa. Det är bara tråkigt.
Han inser men tycker ändå att
han har rätt:
Ja, jag är i då, och ibland blir Nu enklare om man kan säga så och du bara säger "Ja, så har det verkligen varit". Att skapa ett nytt nu görs genom att vi är två som hjälps åt med det.
Det är inte så jag vill leva.
För mig är det så viktigt att
faktiskt få vara i nu och inte ständigt och
ovidkommande bli påmind om då.
Det finns där ändå.
Kanske om ett tag,
när vi båda har landat
i ett helt förlåtet tillstånd,
att man kan säga typ
"minns du när... ?"
med ett litet leende
och få ett
"ja jösses..."
till svar.
Men så länge han säger det bävande är vi inte där.
3 kommentarer:
Jag har haft det lite trassligt, under året. Men först nu börjar det gå att liksom se på det och prata om det utan att det ska vara en massa gliringar och trams om vems fel och varför och du sa och sen så och då sa du...
Nu kan han säga: Jag har tramsat färdigt nu. Och då känns det väldigt överstökat på något vis.
Men din Man han måste höra från dig att du har varit dålig. Han måste höra det i varje liten grej som han tycker att han blivit undanskuffad eller dåligt behandlad kring. Han behöver höra om och om igen att du varit dålig, att du erkänner det, att du har dåliga sidor. Och han behöver höra att han är bra.
Men jag håller absolut med dig på alla sätt och vis, att det är en tråkig "party pooper" att säga just så, som Mannen sa, när du uttryckte den önskan efter honom, som han så vill ha (ja det också).
Alltså , vad tröttsam han är. Jag förstår dig precis. Jag kan bara pusha dig i att hur mycket han är i Då så försök ändå att hålla dig i Nu. Det är enda vägen. Ta inte ens in hans Då. Lätt att säga. Men keep upp the good work. Den enda gången du kan tänka på Då är när det var något kul och härligt som hände Då.
Era kommentarer värmde mig mycket under helgen även om jag inte hann svara på dem. Det är så befriande att känna sig förstådd. Det är sjukt tröttsamt, allt detta bävande. Så destruktivt.
På pin kiv åkte jag iväg med en dåligt laddad mobil som jag inte ens brydde mig om att plocka upp ur väskan. För att (barnsligt, ja visst) visa för honom att jag inte är fixerad vid denna tingest.
Skicka en kommentar