Vi pratar om att flytta ihop igen
Mannen och jag
Det kommer inte att hända på ett år eller så
men nån gång sen
Hur blir det?
Jag tänker inte bara på städningen
(det senast avhandlade ämnet här)
utan på sånt som
inställning till barnen
(mina två stora menar jag främst då)
pengar (gemensamma)
frihet och tid för sig själv
jobba-hemma-dagar
Jag har vant mig (det gick snabbt) vid att
det är på mitt sätt här hemma
Städat
Lugnt
Frihet för var och en
Det är viktigt för mig att kunna jobba hemma
ett par dagar i veckan och det
gör även han
Och det har aldrig riktigt funkat att vi gör det samtidigt
Jag känner mig inte så lockad av att vara tvungen att
anpassa mig till hans hemmadagar
(det går ju inte ens alltid)
Jag är så väldigt nöjd med min ensamhet de dagar
vi inte ses och barnen inte heller är här
Lika nöjd som jag är med de dagar då hemmet fylls av barn och röster
Jag är beroende av båda för att må bra
Hur kan jag få det med honom?
7 kommentarer:
Tillräckligt stor bostad.
Avskilda delar (typ två våningar, eller ett extra rum i slutet på en krokig korridor, eller så) gör att det funkar ännu bättre.
Men det enda som håller i längden är att man lär sig att dela ett utrymme.
Ja, tillräckligt många rum och planlösning som medger avskildhet. De är A och O.
Men såklart handlar det om att anpassa sig till varann. Jag måste kunna lita på att jag får vara ifred, att det är tyst, att han försvinner iväg och är borta ett tag, inte pockar på min uppmärksamhet eller vill prata hela tiden.
Det blir så nu när vi bor isär att antingen är det jag och barnen = fullt upp, bara jag = lugn och ro eller han och jag (och ett eller flera barn) = han pratar hela tiden.
Eftersom vi inte ses så mycket finns det alltid saker att prata om och jag får inte bevisat för mig att vi kan vara tysta en hel kväll ihop. Vilket jag måste känna om jag ska vilja bo ihop med honom.
Moment 22.
Nä, fel, helt fel: Man måste lära sig att
Inte störa
Tåla att störas
Perfekt finns inte
Fast han kanske kan ha munkavle.
Spela in honom ett par timmar, så han hajar hur mycket han pratar.
Du, tanken har slagit mig. Eller själv babbla oavbrutet, utan hänsyn till vad han håller på med. Jag skulle vilja att HAN oftare (för det händer typ aldrig) kunde bara försjunka och liksom gå in i sig själv och inte behöva mig. Jag är så fed up på att vara behövd.
Jo, det är så. Det enda som är värre än att vara behövd är att INTE vara behövd.
Knivigt.
Det blir en ond cirkel. Ju mer han behöver dig och försöker nå dig, desto mer sluter du dig och irriterar dig på att han inte kan låta dig vara ifred. Och då gör han ännu större försök att komma dig nära, och du drar dig längre bort. Känner igen det där. Det enda som funkade för oss var att han plötsligt en dag slutade jaga mig. Då stannade jag upp och undrade vad som hänt. Då började jag närma mig honom igen.
Inte så lessna: Jag vet inte. Ärligt talat. Att inte vara önskad av den man vill vara med är ett helvete såklart. Men BEHÖVD? Jag vet inte varför jag har så oerhört lätt att känna mig kvävd men jag gör det. Jag har inga problem med såna behov som jag uppfattar som "normala" dvs att få hjälp när man inte kan själv. Men det här kletiga klängiga behovet har jag svårt för.
L: precis så. När han backar längtar jag efter honom. Först då kan jag känna att jag vill vara med honom. Jag vet att jag älskar honom tack vare det. Men orkar vi bo ihop i en sån dans?
Skicka en kommentar