Idag jobbar jag hemma, äntligen
Har längtat efter denna lugna förmiddag sen i
tisdags
Jag mår inte jättedåligt är
bara lite förkyld och har ett par tiondelar
feber, skulle jag tro
Det är säkert inte svinet
Jag myser med lagoma arbetsuppgifter och
en galet social katt
Tinar en hembakt kanelbulle
gör en kopp te och kisar mot solen
som lyser in på mig genom köksfönstret
Idag kommer alla barnen hem
och Mannen
Jag försäker att inte känna stress över det
(det senare alltså)
utan bara tänka fina tankar om
honom och påminna mig själv om
allt som är bra
Igår träffade jag en av mina äldsta vänner
och hon sa, apropå att jag behöver lugn:
Mannen är ingen lugn person
Det är prick på
Han skapar inte lugn runt om kring sig
Förut älskade jag just det, att han är energisk och
vill saker, pratar och skrattar och ÄR
De senaste åren har det blivit så fel så många gånger att
jag nästan kommit att avsky det draget
Och längta så intensivt efter lugnet han
inte kan ge mig
Jag har velat göra om honom lika mycket
som han velat göra om mig
Och det är inte bra
Jag måste bestämma mig för om att jag kan
leva med en person som inte är lugn
Om det kan vara så att hans andra sidor ändå
väger över
4 kommentarer:
Jaa, det är nog verkligen så, att man måste vilja leva med personens egenskaper och kanske är det så att man måste uppskatta absoluta merparten av dem om de är så "han". Jag tror inte att det fungerar i längden om man går och önskar att... om han ändå kunde vara...
Har du berättat för honom att du saknar lugn? Alltså, saknar att han är lugn och sprider lugn?
Han kanske kan göra det om han mår bra och inte är orolig för att det skall ta slut er emellan?
Instämmer med Caroline.
Bakom sina maner är man den man är: en del av maneren kan ändras men de måste fortfarande stå i samklang med varandra och stödja en sammanhängande personlighet som orkar leva med sig själv.
Jag håller absolut med: man måste tycka om det mesta hos den man ska leva med. Kärnan i honom, det som han varken kan eller vill ändra på. Men man måste också kunna, tillsammans, säga: jag älskar dig och vill leva med dig men tycker att det är väldigt svårt att du... Och försöka mötas i det. Det är inte samma sak som att gnälla och kräva förändring, det är ärlighet vad gäller hur man vill ha det för att må bra.
Och ja, L, han vet om att jag inte tycker att man är så lugn som jag vill. Men han är lugnare än innan och det gör att jag känner att han jobbar på det. Och då vill jag vara med.
Skicka en kommentar