En kväll som bestod av nattning
av ett barn som varit hemma med feber
och därför sovit lite på dagen
Hela kvällen tog det, precis hela
Jag lämnade över till Mannen strax efter elva
för att själv få sova lite
Tur att han var här, tänker jag
Men samtidigt: sån här är hon bara just
när han är här
Omöjlig att få till ro
Måste vara bredvid
Storgråt om man lämnar rummet
Efter lite för få timmars sömn
sitter jag med en kopp te och stirrar
på skärmen
Ska skriva ihop en presentation
om ett jätteroligt ämne
Men det går inte just nu
Tankarna far runt och jag bara undrar
vart jag är på väg
Vad vill jag?
Var mår jag bra och när?
Jag vet det, egentligen vet jag det,
men det är en flyktig känsla
2 kommentarer:
Är det stor skillnad på lilla barnet när mannen inte är där? Och på läggningarna? Eller är de som samma?
Det låter ju som katastrofala nattningar, plågsamma för både dig och barnet. Jag hade fått absolut panik, när all vuxenvakentid försvinner åt gråt och förtvivlan. Å jag blir alldeles matt...
Det är inte samma när det bara är jag och barnen. Hon har ofta svårt att somna men den här riktiga paniken och att hon är vaken till midnatt kommer i princip bara när han är med. Jag är coolare när han inte är här, det spelar såklart in.
Det är otroligt tröttsamt att inte få en enda minut för sig själv och frustrerande att inte hinna/orka vara nåt med de stora barnen. Tur att inte varje kväll ser ut så...
Skicka en kommentar