Jag kan inte släppa det.
Och ändå. Gör jag det.
Släpper taget om henne.
Just när jag känner att jag tror på min relation
- inte bara hoppas - då kommer mamma in och
berättar för mig att mitt äktenskap är över
Vad fan vet hon om mitt äktenskap som ger henne rätt
att säga så?
Jag måste bestämma mig, rädda mig,
för barnens skull
"För de har bara en mamma och det är du!"
Nämen vad säger du?
För barnens skull?
Det var ju ett nytt perspektiv.
Inte visste jag att du brydde dig så om hur baaarnen har det
(Det märktes minsann inte när jag var barn)
Ja. Jag är ledsen. Skitledsen och besviken
Jag kommer att ta mig i kragen och sluta gnälla
snart, jag lovar.
2 kommentarer:
Jag vet inte hur jag hade bemött ett sådant brev, men kanske hade jag låtsats att jag var kundtjänst och förklarat rent sakligt tillbaka att kunden har missförstått. Inte engagera mig så mycket.
Min mamma har många gånger varit plump och inte förstått mig, men jag låter inte henne nå mig som du låter din mamma nå dig. Hon vet väl inget om mig! Hon ger sina tips ur sin synvinkel och vill mig väl men blir ofta lite fel. Det är så det är, varken mer eller mindre.
Jag blir inte kränkt av min mors grodor. Däremot kan jag bli det av någon som verkligen vet vem jag är och hur det är, om den personen skulle säga något som är över min gräns. Men min mamma är ingen sådan person. Hon känner inte till saker med sådant djup, helt enkelt. Därmed kan hon inte beröra mig med sådant djup genom sina åsikter.
Min mamma är viktig på många plan, men på somliga plan inte.
Caroline: jag skulle verkligen önska att jag kunde skaka av mig det så lätt. Kanske är det just för att vi har en så dålig relation, för att det var länge sen min mamma var nån jag vände mig till som jag blir så besviken. Det känns förmätet på nåt sätt att hon, som inte funnits där för mig på så länge, tar sig friheten att döma mig så.
Hon vet så förfärligt lite och ändå tror hon att hon sitter på sanningen.
Men jag ska försöka tänka så. Inte ta åt mig, inte låta henne beröra mig.
Skicka en kommentar