Hur vågar hon?
Det kom ett brev från min mamma
idag, hon skriver att det är synd om mig att
mitt äktenskap är över
att det inte är kärlek
att jag är hjärntvättad
och att hon har genomskådat Mannen
för länge sen
Jag är så arg och besviken att jag darrar
Hela släkten vet nu, deklarerar hon
Inte bara Kusin och Moster som vetat länge
utan alla
För hon orkar inte ljuga mer
Hon var tvungen att säga som det är
Och hur är det då, lilla mamma?
Hur är det med övergreppen din son utsatte mig för?
Har du berättat för hela släkten om dem med?
har du berättat hur han utnyttjade mig för att själv
bli en upp bland sina kompisar
bland tjejer som var lika unga som jag?
Har du berättat om hur det gick till när pappa dog?
Att du inte ens hade tänkt ringa mig?
Har du berättat om huset som han praktiskt taget fick?
Det skulle du kanske ta och göra
Om du nu inte orkar ljuga mer, menar jag
9 kommentarer:
Åå det där lät inget vidare alls. Förstår att du är arg! Vad är det hon har berättat som hon hållt hemligt? Stor kram/K
Om det där är så din mamma är så kanske redan släkten vet om att man ska ta henne med minst en nypa salt?
Vad har hon ljugit om då? Hittills menar jag, om dig och ditt äktenskap?
Nej, K - min kära vän - de är inte bra alls. Jag är så ledsen och arg att jag bara vill ge upp henne. Hur kan hon förminska mig på det sättet? Istället för att se mig och se sitt eget ansvar så gör hon honom till skurken. Jag blir helt matt.
Caroline: Jag tänker så, jag med. Till en del iaf. Kusinen är en klok tjej, den enda i min släkt som har en aning om allt som hänt mig under de senaste åren och vad allt eg. handlar om. Jag har svårt att tänka mig att hon köper min mors bild rakt av.
Det hon menar att hon ljugit om innan är att hon hittat på vita lögner om varför jag inte vill umgås med släkten. Men nu vet de "sanningen", dvs det är Mannen som förbjuder det... (Ja suck.) Och jag som då inte "vågar säga ifrån". Man kan ju undra om hon tror på det själv.
Kram till er båda!
Du. Jag har ju bänglat omkring med min mamma i åratal, också haft massor av djupt sårande ord och situationer att försöka överbrygga, också haft en historia av icke-skydd och kommit fram till detta enda: det är ingen idé att tro att hon ska ändra sig. Och när jag släppte förhoppningen om att hon skulle bli den mamma jag behövde, klok och förstående och stöttande, så blev det plötsligt lättare att ha någon slags relation till henne. Jag försökte se henne mer utifrån i stället för i ljuset av mitt eget behov och sår. Och då såg jag en gammal, ganska oförmögen tant som inte klarar av att möta sin dotter särskilt bra. En hel del av min smärta förvandlades till medlidande, en annan smärta vaknade till, den vuxna dotterns som önskade att situationen varit en annan men accepterat att den aldrig kommer att bli det. Nu tar jag emot det hon faktiskt försöker ge på ett annat sätt, eftersom jag inte väntar mig att hon ska ge mig något jag behöver längre. Det låter paradoxalt, men faktum är att det avståndet jag ser henne med ger oss bättre chans att komma närmare, i alla fall ibland.
Suziluz: tack för kloka och fina ord. Jag försöker verkligen tänka så. Att inte förvänta mig nåt av henne, att sluta vara bitter och ledsen. Jag vacklar mellan att vilja reda ut och verkligen få ur mig all ledsenhet och besvikenhet över allt som varit och att bara strunta i det, släppa det och försöka umgås som om inget hänt. Men det är bara det att alternativ 2 ger mig hela skulden för att vi har en kass relation nu. Eller min man då. Som att det inte ett spår har med henne att göra.
Ibland tänker jag att jag ska ta kontakt med min moster och prata med henne istället. Jag tror att hon skulle förstå mig mycket bättre. Men underligt nog känns det som om jag sviker min mamma då.
Jag undrar så vad hon tänker. Om hon tror att hon signalerar att hon bryr sig om mig genom att läxa upp mig på det här sättet...
Jag tror att det är jättebra att reda ut och få ur sig. Men det behöver du inte din mamma till, strängt taget. Antagligen kommer hon aldrig att bekräfta att din känsla finns, att hon borde behandlat dig annorlunda. Det orkar hon antagligen inte, erkänna sin del av det. Man kan ändå reda ut saker och ting, tillsammans med någon annan som faktiskt vill en väl och orkar ta emot. Jag gjorde det med en bra terapeut, men jag tror att det skulle kunna funka precis lika bra med en annan klok och mottagande människa. Om du tror att din moster skulle kunna vara en sån är det en bra idé att prata med henne. Du kan ju gå ut väldigt försiktigt och faktiskt också erkänna att det känns som om du går bakom din mammas rygg, ta en liten sak i taget. Känn efter under vägen om hon ger dig det mottagande du behöver. Kram.
Du har rätt förstås. Jag behöver inte bli sedd av henne. Eller: jag behöver nog det men jag måste inse att hon sannolikt aldrig kommer att orka fronta all den smärta jag känner och sin egen skuld till den. Jag måste försöka vända mig till någon annan och se henne som den gamla tant hon är. Frågan är bara: hur kommer jag förbi att "alla" ser mig som kufen som inte kan ha en normal relation med min mamma?
Jag kan ju bara utgå ifrån mig själv där, men min erfarenhet är numera att "alla" faktiskt inte bryr sig så mycket som man tror innan. Folk i min omgivning ser mig för den jag är och blivit, och dömer inte ut mig pga en dålig relation till en förälder. De kan tycka att det är ledsamt, men det ÄR det ju. Och det handlar ju inte om att DU inte kan ha en "normal" relation till din mamma, det handlar om att NI tillsammans inte har den basen att bygga på som en stark kärleksfull relation innebär. För att bygga en solid bas måste bägge hjälpas åt och jobba för det, och det funkar inte som det är nu. Det kanske aldrig kommer att funka.
Kanske att det mer handlar om att själv acceptera att det inte är fel på en eller att man inte är en galning för att man inte blivit omhändertagen på rätt sätt? För mig har det tidigare varit så viktigt att "hitta" min mamma eftersom jag trodde att det bara var hennes kärlek som kunde ge mig existensberättigande. Om hon som fött mig inte unde älska mig, vem skulle då kunna göra det, liksom? Men med lång bearbetning insåg jag att jag finns här, är den jag är oberoende av min mor och hennes kärlek eller icke-kärlek. Hon har egentligen inte den makten att bestämma vem jag är, det var jag som gav henne den. Jag gör inte det längre och mår mycket bättre. Det låter lätt, men det arbetet tar tid. Att på riktigt bli sin egen i förhållande till en förälder som inte hjälper till med det arbetet. Det är svårt och jobbigt, men det GÅR och jag tror du klarar det.
Du har rätt i att jag är väldigt fast i det där att man ska ha en relation med sina föräldrar, att alla har det och att jag är onormal som inte får till det. Samt att det är mitt fel/ansvar och inte vårt, mitt och hennes tillsammans. Som att jag har bättre förutsättningar för att fixa det. Eller som att det är mina (orimliga) krav som gör att relationen är så kass. Hade jag bara inte varit så krävande utan bara tagit allt för vad det är... liksom.
Jag tror att det är både klass och landsbygd inblandat i det där. Medelklassen, inbillar jag mig, betraktar det mer krasst. Jag är ett ufo i min släkt eftersom jag inte ser ursprungsfamiljen och släkten som mitt främsta hemma. Att vännerna i alla lägen är viktigare.
Jag måste jobba på att släppa taget och inse att mamma aldrig kommer att orka fronta det som hänt. Att jag inte ska ventilera mitt liv med henne. Att det finns massor av andra människor som vill mig väl i praktisk handling och förståelse.
Skicka en kommentar