Säg det lugn som varar
I min relation är det aldrig länge
Jag berättade för Mannen att jag träffade Rocky
i söndags kväll
Han tog det bra
Skojade nåt om att han bet sig i kinden
men sa inget annat och jag
jag var naiv nog att tro att det inte var
värre än så
Det var det
Igår kväll vid pass elva kom det
Han låg och djupandades bredvid mig och jag
fattade att det var nåt
Jag måste ta upp detta för att det inte ska bli till
en bitterhet
Han tyckte det var jobbigt,
det påminde om allt ont
och om det orättvisa med att jag inte är kär
i honom längre
Så långt är jag med
Kan fatta
Men resten?
Du är förstås attraherad av honom
Jag vet inte om du ljuger nu med
Du är ju så bra på det
Nej, Mannen det är jag inte och det
gör jag inte
och det är så jävla fegt att hälla ur sig sånt
för att få mig att känna mig lumpen och bli ledsen
så att dåligmåendet ska fördelas lite mer "rättvist"
Jag finner mig inte i detta!
På familjerådgvningen i måndags pratade vi om
hur man samtalar med varann om det som gör ont
Vi enades:
Man berättar om sina känslor och inte om den andres
Man plockar bara upp den gamla skit som krävs
för att man ska göra känslan i nu begriplig
Man tar ansvar för att jobba med sina egna känslor
och häller inte skuld över den andre.
Jamen, tjena...
9 kommentarer:
Hans svartsjuka och oro är helt förståelig, tycker jag.
Och jag förstår dig. Men jag undrar hur du svarar honom när du känslomässigt rycks med precis som han gör. Att bli bortvald är hans akilleshäl. Att bli skuldbelagd är din.
Du måste
Du måste säga STOPP!. Inte gå in i att svara på hans frågor. Inte försvara dig. Inte anklaga el kanske höja rösten tillbaks. Inte heller sluta dig. Kort och gott. Vänligt men bestämt. Kanske t o m en kram.
"Jag lyssnar mer än gärna på dina känslor och det som gör ont om du behöver berätta det, men jag accepterar inte att höra på dina anklagelser och lägga skuld på mig för gamla saker och ditt sätt att tillskriva mig känslor och avsikter jag inte har nu. DET ÄR INTE OK! Fortsätter du med det går jag härifrån/får du gå hem. Jag ska sova gott nu.
Ett annat sätt att säga:
Du är förstås attraherad av honom
Jag vet inte om du ljuger nu med
Du är ju så bra på det.
och tala om bara sina känslor skulle tex kunna vara:
Jag är så himla rädd att du ska bli attraherad av honom. Jag är så jävla rädd för att det inte ska vara sant att du inte är kär i honom. Jag känner mig helt maktlös och i underläge eftersom jag älskar dig och du inte mig just nu. Jag skulle behöva en kram.
Jag förstår er båda. Men jag kan inte låta bli att undra: eftersom du vet att både Rocky och Barista är personer som triggar den här osäkerheten hos din man, kan du inte ta en paus från dem tills ni är säkrare på vart er relation är på väg? Du har ju fler vänner, andra vänner som inte är problem i relationen. Det kan ju finnas utrymme att välja tillbaka just de två relationerna senare, när det inte är lika skakigt. Men kanske att både du och Han behöver känna ett väldigt tydligt ställningstagande för varann i det här läget. Du kanske kan hjälpa honom med det?
Det kan väl vara ok att träffa den och den.
Men jag tänker på vad jag själv skulle behöva av partnern som träffar någon som gör mig svartsjuk.
Förståelse. Att den visar det. Han/hon behöver inte ta hand om min smärta. Men lyssna och visa i handling att den gör det. Jag kan tänka mig in i honom. Jag skulle nog uppfatta det som att den andre dels inte älskar mig, dels inte prioriterar mig som ens en kompis framför andra, dels som att relationen vi har, vad vi nu har, och mina känslor inte betyder nåt när den andre gör nåt och talar om det fast att den vet att det gör ont. Jag försår precis den plåga han känner och vet inte om jag skulle kunna vänja mig av med att det gör ont så länge vår relation gungar fram och tillbaka på ett otillfredsställande sätt.
Anonym 1 och 2 (samma person?): Jag håller med och det är ungefär vad jag har sagt till honom. Jag kan lyssna om han tar ansvar. Men jag orkar verkligen inte mer skit och skuld och i nuet helt grundlösa anklagelser. Jag vill ha kloka samtal som fokuserar på nu och framtid, inte en massa ändlöst ältande. Detta är så tröttsamt att jag blir helt gråtfärdig. Från försiktig optimist till less på en dag. Idag vill jag inte längre, men imorgon är en annan dag.
Suziluz: jag tycker att det bör vara ok att jag träffar Rocky nu. Det har gått 2½ år och på den tiden har vi inte setts en enda gång. I min värld bestämmer man inte varandras umgänge. Däremot kan jag ta ett samtal med Mannen om han visar att han tar ansvar för sina känslor av rädsla, oro eller vad det nu är, och inte försöker lämpa över dem på mig. Jag har inte gjort något fel och accepterar inte mer skuld nu, för nåt som hände för så länge sen.
Anonym 3: Jag är inte kär i Mannen längre och det vet han ju, men vi har sagt att vi försöker ändå. Jag tycker inte att det innebär att jag inte får träffa mina vänner. Hur kan det göra det? För mig är det ett sätt att krympa min värld på ett sätt som jag inte accepterar. Jag skulle aldrig krympa hans värld på det sättet. Om man ska kunna bli tillsammans igen efter ett svek måste man våga lita, annars går det inte.
Jag både håller med dig och inte. Jag håller med om att ska det funka efter ett svek, så måste man våga lita på personen. MEN, för att våga det på riktigt, så måste ju personen man ska lita på också visa att den tar vara på det modet det faktiskt innebär att göra något sådant. Att inte göra om det gamla. Vad det gäller att vara den som svikit så kan man tyvärr inte vara den som bestämmer att "nu måste du ha kommit över det där". Man ska absolut, precis som ni skriver så klokt här över, tacka nej till gammal skuld och försöka laga det trasiga. Men det är inte samma sak som att ignorera att du just nu trampar nära gamla sår.
Jag tror så här: om Han ska lyckas att inte skuldbelägga dig och älta gammalt, så kanske du måste låta bli att aktivt påminna honom om det. Jag vet att du inte längre har något ihop med de killarna utöver vänskap, men skillnaden på de här två killarna och andra gamla ex är att du bedrog Honom med dem - det är inte relationer du hade INNAN ni två blev ett par. Hans svartsjuka handlar om ER, inte om DIN privata historia. Den handlar om minnet att vara bortvald till förmån för någon annan, oavsett hur det går med en själv. Och det är det du gör nu också, fast i mycket mindre skala, du sätter ditt val av de andra före att det påminner Honom om sveket och får honom att må dåligt.
Jag är ledsen, men så ser det ut för mig. Och jag förstår dig, som sagt. Jag förstår att du vill att han ska lita på dig nu när du inte längre gör något fel utan bara vill umgås. Men du petar i och med det i hans sår och kräver samtidigt att de ska läka.
Suz, jag förstår vad du menar. Men lite förtydliganden: jag har inte bedragit Mannen med Barista, honom träffade jag när det var slut mellan oss. Det fanns ingen överlappning åt nåt håll. Och Rocky har jag, fram till nu i söndags, inte träffat på 2½ år, dvs sen jag var otrogen med honom. Jag har låtit det såret läka och Mannen har sagt att det är såpass läkt att det är ok nu. Och när det gäller Barista så har vi pratat om det så himla många gånger och jag har berättat vad jag känner och inte att jag verkligen inte kan förstå hur det kan vara ett problem i nuet.
Visst har han ont. Jag kan förstå, eller jag ser och hör. Men det finns gränser för hur mycket skuld och skit jag är beredd att ta för det, hur många sömnlösa nätter. Jag skulle vilja men jag orkar inte mer nu.
Du är en klok person och jag tar till mig vad du säger. Önskar att hade mer ork och energi.
Personligen hade jag gått igång på det där med ljuga och "du är ju så bra på det" för det tycker jag är att mucka. Så där väldigt onödigt. Den mittersta meningen står så bra för sig själv, det kan vara en berättigad fråga, men den sista är en förgörare.
För jag antar att det knappast är att se som en komplimang...
Jag läser suzilus ovanför. Du har gjort klart att du inte vill att han lägger sig i vem du får träffa och när. Och jag tycker att man kan räkna det som ett respektabelt avstånd i tid, 2½ år. Men jag har aldrig varit med om en otrohetssituation på något vis, men jag tänker, att med det klargörandet, och att du ändå låtit tiden gå så, så borde han kunna känna sig rätt säker, på att du visat respekt mot hans sår. Hur länge kan man skylla på historia?
Jag undrar, är ni fortfarande ett par? Eller är den här epoken för att vilja välja varandra igen?
Kan man på familjerådgivning skriva ner besluten man tar, det man lovar där att man ska göra gemensamt? Så att man kan ha dem på pränt, och läsa på, när man känner att orden rör i hop sig? Jag är en sådan, röraihopare...
Caroline: nej, det är ju knappast en komplimang. Det är ett onödigt påhopp och sårade mig riktigt ordentligt. Vilket väl var meningen. Detta att få mig att må dåligt för att han inte ska vara ensam om det, är en så tydlig röd tråd. Och det tär verkligen.
Jag lägger mig inte i vem han träffar och när och vad de gör. Det är hans liv och jag förväntar mig samma respekt. Kärlek och vänskap handlar inte om tvång och dåligt samvete utan om frivillighet. 2½ år borde med all rimlighet räcka och han har dessutom sagt själv att det är lugnt nu. Att skylla sitt mående nu på det jag gjorde för så länge sen och har bett om ursäkt för SÅ många gånger är att inte ta ansvar för sina egna känslor.
Vi är ett par i den meningen att vi inte har gjort slut eller berättat nåt för barnen. Vi håller oss till varandra, men vi är inte intima eftersom jag inte vill det. Vi ger det en chans till och hoppas att vi (jag!) ska hitta kärleken till honom igen.
Bra idé det där med att skriva ner. Det är enormt frustrerande när jag tror att vi är överens och så visar det sig att vi inte var det. Fast det att han sen inte kan hålla sig till det är ju en helt annan sak, överens eller ej.
Skicka en kommentar