Offer

Helgen blev ok trots en usel början
(ja inte vännerna som kom över på middag,
dem var det inget fel på
Och inte barnen heller)

Idag hade vi ett samtal i köket
medan jag diskade och röjde efter middagen
Han är ledsen över hur han gick på om Rocky
och jag tror honom.
Men hans eviga tjat om att jag är oempatisk, att jag inte frågar honom hur han mår
(trots att vi pratar om hur han mår hela tiden)
Ursäkta men... hur ofta frågar han mig hur jag mår
Hur det känns för mig att han inte kan släppa nåt
av det som hänt de senaste åren?
Detta ältande som aldrig verkar ta slut

Jag står inte ut
Han pratar om bristande tillit
Efter otroheten (2½ år sen)
Efter att jag lämnade honom (2 år sen)

Min tillit till honom brister också
Jag litar inte på att han kan sluta älta
Jag litar inte på att en kväll då vi ska ses
(och det spelar ingen roll vad vi har tänkt göra)
inte slutar i tjafsiga diskussioner och tårar

Han ger sig själv rätten att vara så rädd
att det blir enda sättet att reagera
Han blir ett offer utan möjlighet att bete sig vettigt
Och jag står inte ut