Jag har just läst ut Maria Svelands Bitterfittan
och innan dess hennes nya Att springa
Hon får mig att minnas saker
och bli heligt förbannad över saker som hänt
i mitt liv och andras
En del hade jag nästan hade glömt
Annat sitter som berget
Som den första killen jag hade en sexuell relation med
Jag var femton, han var arton
Vuxen, tyckte jag då
Nu inser jag ju att han var ett barn, en omogen
liten krake
Men då
Han hackade på mig konstant i de fyra månader
vi var ett par
Han kallade mig tjockis och gjorde sig lustig
över att jag hade en pyntat flickrum
Han klagade på hur jag var i sängen
Att jag var pryd och blyg och oerfaren
gjorde honom inte beskyddande utan
hånfull
Mycket av det som blivit fel med Mannen började där
All otillräcklighet, all litenhet
Det var vidrig då och det var vidrigt när det
hände igen
om än på ett annat sätt, med andra ord
femton år senare
2 kommentarer:
Det där är nog något som många upplever. Man går igenom samma saker om och om igen i livet, som ett mönster man inte blir av med förrän det är dags att vakna upp och göra slag i saken en gång för alla. Det är skönt att utvecklas och se att det går att förändra sin situation, om man verkligen vill. Livets skola.
Nja, för mig har inte detta varit ett genomgående tema, utan något som "bara" dessa två män utsatt mig för. Och med Mannen har det varit just gnäll och tjat kring sex, inte allt det andra. Han är tvärtom otroligt fin att ge komplimanger och få mig att känna mig fin och omtyckt. Men det med sexet är tillräckligt illa såklart, särskilt som det pågick under många år.
Och jag håller såklart med dig om att man ska göra slag i saker och allt det där. Jag är vanligen inte såhär velig... Jag vet och vet inte samtidigt.
Skicka en kommentar