Jag ligger under en filt och titta på riksmötets öppnande
Det är musik och uppklätt och kungen ser ut som om
han svalt ett kilo citroner
Herregud människa, vill jag utbrista.
Så tråkigt kan det väl ändå inte vara
att tillbringa arbetsdagen med att lyssna på vacker musik och
säga några väl inrepeterade ord om demokrati?
En annan man som ibland bara tycks se mörker är
han som jag är gift med
Jag försöker så gott jag kan, så skonsamt jag kan
berätta vad jag känner, utan att trampa på honom men inte heller
på mig själv
Till exempel detta att jag inte längre känner lust till honom
som man och därmed inte heller tycker om när han rör
vid mig så som man rör vid varandra i en kärleks- och/eller
sexuell relation
Men att jag gärna kramas och håller om,
så som jag gör med mina käraste vänner
Hans svar på det?
"Att kramas och hålla om" skriver du är okej. Det gör man med vänner. Gör du det med exempelvis Barista? Sitter du och håller om när ni träffas? Det hoppas jag att du inte gör. Eller sitter och smeker händer eller annat. Jag hoppas att du vet var gränsen går för det tillåtna.
Ja det är hans egna ord
Tyvärr
Jag känner mig trängd och missförsådd
Förfulad
Varför är just Barista exemplet som dras fram?
Och varifrån kom de smekta händerna?
Stark, tänker jag
Var stark!
Detta har inte med dig att göra utan med honom
8 kommentarer:
Varför skall man leva ihop som ett par,om man inte vill ta på varandra, inte älskar varandra....jag förstår ingenting. Varför inte avsluta och leva som vänner, på varsitt håll, med kärlek på varsitt håll. Just nu känns det som om du har kakan och äter den och sakta men säkert i din takt och mående tar dig ur din nuvarande relation. Om mannen skulle säga att detta får vara skulle det kännas bra....?? Om han eller någon annan sa att han inte älskar dig längre och inte vill bli berörd mer än som en kompis skulle du leva under dessa premisser i en väntan på att den andre skall hitta någon kärlek som inte finns för tillfället. Jag skulle aldrig låta någon annan människa bli så kränkt på min bekostnad utan då skulle jag släppa taget, låta han bli fri att hitta det han söker, nämligen kärlek på bådas villkor. Jag kan inte vara lycklig fullt ut om jag vet att jag är orsaken till någon annans olycka. Om man sedan hittade tillbaka någongång so fine. Jag vet att ingen tvingar honom kvar men hopp som planteras in i en annan människa som älskar är för mig nästan samma sak. /Anna
Absolut! Var stark i det du tror på! Ta inte åt dig av något du inte behöver ta åt dig av. Det här är hans värk. Hur smärtsamt det än är för honom har han ingen rätt att försöka skuldbelägga dig. Men var kanske extra förstående för hans svartsjukespöken. Det ingår i hans sorgeprocess. Han har bundit sig så länge vid sitt hopp om er som man och kvinna, att han har en längre transportsträcka än dig innan han kommer ut på den andra sidan där han ser klart och vet hur han ska göra med sin besvikelse och den maktlöshet han känner nu. Vem vet, kanske han så småningom kommer till en insikt som gör att han också slutar att älska? Men hoppet är som sagt det sista man brukar överge.
När ska ni på nästa familjerådgivning?
Jag undrar också, tar du initiativ till vänskapskramarna och att hålla om nu? Känns det tryggt och kan du göra det i kärlek utan att vara orolig för att han ska tro något annat. Jag tänker att den fysiska kontakten även om det är som en vän till en vän och inte kvinna till man, är enormt värdefull nu. Både för honom och dig. Det tycker inte jag är att lura i honom ett hopp, bara att visa att du är där för honom så långt men inte längre. Men det kanske känns för jobbigt?
Ja jag verkar inte förstå något av detta med att leva tillsammans i ett förhållande där den ena har slutat älskat och den andra älskar och accepterar att leva i ett sånt förhållande. Jag är helt lost/ Anna
Dette med kongen. Det er litt synd på konger. De må på jobb og åpne nasjonalforsamlinger selv om de kanskje har kranglet i ballsalen og synes dronningen er et nepskrell.
Anna: för att man tror att det ska bli bra igen, att alla känslorna ska vakna när såren läker. Det hoppas och tror jag på. Jag vet inte om det går, men jag vill ge det en chans. Jag vill inte oroa barnen och stöka mer i deras liv förrän jag är helt säker på att det är över och för sent. Ännu är jag inte klar med Mannen. Men det är inte lätt, detta.
Anonym: Jag försöker tänka så, att detta som han känner, rädslan och ilskan inte är mitt ansvar även om det i nån mening är jag som orsakar den. För det är inte samma sak som att jag ska skämmas och ta ansvar för den. Svartsjukan finns där under ytan och den är det bara att tillbakavisa och hantera utan att känna skuld. Det går ganska bra nu, jag vet ju att jag inte har något som helst att dölja eller skämmas för. Nästa familjerådgivning är nästa vecka. Det blir bra att få komma dit, nu känner jag stor tillförsikt. Och nej, jag kramas inte så mycket som jag skulle vilja. Jag inser att jag känner oro för att det ska feltolkas. Dumt. Där måste jag ta mitt ansvar.
Jacob: jag kan hålla med dig där, men det är ju inte så att kungen är ensam om den typen av roll. Möjligen att den är mindre självvald än en politikers eller företagsledares, men han kan ju alltid abdikera om jobbet plågar honom ;)
Kungen kanske ser sådan ut när har är högtidlig eller nervös?
Jag tror inte alls han tycker det är tråkigt. Tvärtom.
Kanske är det så. Nervös borde han ju inte behöva vara, han är ju rätt rutinerad vid det här laget. Men det kan ju vara hans högtidsmin :)
Skicka en kommentar