Efter att ha varit trött less och seg
hela dagen är jag nu pigg och vaken
Kom hem nyss från middag med Seglarpojken
Mätt och nöjd och med två glas vin i kroppen
Brygger en obligatorisk kopp te
(jag kommer att dricka hälften)
och förundras över klokheten i det som blev sagt
Seglarpojken är skild sen några år och är olik alla
andra vänner på en punkt
Han säger inte åt mig att jag ska lämna
(eller jo, det gör han ju) men
det som är annorlunda med honom är
att han inser att det kan ta tid
(för honom tog det flera år)
att fatta beslutet och våga genomföra det
Det finns mycket att vara rädd för
och det är en känsla av att ha misslyckats
Det är befriande att prata med honom
av många skäl, men framför allt detta att han
inte har bråttom
Nu ska jag dricka upp hälften av mitt te och sen
ta katten med mig till sängs
Det är en annan dag imorgon
Fredag och mina barn kommer
Fredag och min man kommer
2 kommentarer:
Det är klart att det inte är bråttom. Om det känns okej hela vägen, så är det inte bråttom. Är du ledsen, där inne, hela vägen, så är det mer "bråttom". Det kan ju bli en till skuld. Att ni inte förlöst varandra till något annat.
Om ditt hopp är stort, att din tilltro att du kan och (för den delen) vill älska den mannen igen, är stort. Då har du all tid i världen.
Det handlar ju lite om vad man vill göra med sitt liv. Om man vill leva det som två för en sakfråga, eller om man vill göra det för lust. Inget behöver vara fel. Men just nu verkar det ju inte riktigt vara något av det. Jo kanske lite mer det första då.
Jag vill inte vara den som säger att du ska lämna. Jag tror att bara du kan känna om det finns något hopp där inne, men det gör liksom ont för mig, att se på, eller vad man kallar det när man läser din blogg, medan ni gör varandra illa och aldrig riktigt verkar hitta fram. Ni har ju visat ett oändligt tålamod med varandra på ett vis. Efter alla dessa år, så jobbar ni fortfarande mot äkta leenden och kära famnar. På något vis. Och jag som levt i missuppfattningar med min finaste, jag vet vilken ocean av tid det känns som. Men det var bara kanske åtta månader...
Caroline: det är inte bråttom och jag kan vänta om jag tror att det tjänar nåt till. Det är vad jag har försökt inbilla mig länge - att det kommer att gå. Nu tror jag det inte längre, men jag hoppas fortfarande. Jag vill så gärna men inser mer och mer att det bara är min längtan.
Det är inte åtta månader, det är många år. Så mycket kränkningar att jag tror att det är svårt att lita på allvar, för oss båda. Vi har ett undermedvetet behov av att såra varandra, båda två. Så länge det finns där kommer det aldrig att gå.
Nu är jag mest förvirrad och trött. Ny dag imorgon.
Skicka en kommentar