En annan sak som mitt vardagsliv kommit att bestå av
nu på sistone
är en pretånnis som
ett är i obalans pga all turbulens pappahemma och
kräver att jag ska stå standby dygnets alla timmar
oavsett vem hon är hos
och två inte drar sig för att kalla mig
(exempelvis) jävla idiot eller skitmamma om jag
inte svarar på mobilen för att jag
är ute och springer
ligger och sover
har sex
eller någon annan syssla där mobilen inte är en del
Det är lagom roligt och uppvägs bara delvis av att
jag vet anledningen till det hela och att hon ber om ursäkt
från hjärtat efteråt
Jag tycker varken att det är ok att ta i språkligt
eller att kräva total tillgänglighet från en förälder
Jag har en känsla av att jag får medhåll från fler
på punkt ett
men jag vidhåller: jag kan inte finnas där jämtjämt
10 kommentarer:
Man undrar ju, förstås, vad det är som händer hos pappa som rör om så i henne... Går det att förebygga kraven på din uppmärksamhet från henne genom att ta en stund varje dag på ett mer rutinmässigt sätt prata om det/något? Kanske varje morgon på väg till skolan, prata på riktigt, eller en kvart före läggdags eller så? Och då finns fokus på bara henne, så att hon vet det och räknar med det? Äh, vad vet jag...
Jag bara tänkte, att det nästan låter som om hon är osäker på att hon ska få uppmärksamhet så att hon blir väldigt krävande. Jag har läst förr och länge om att vara klängig. Om hon har uppmärksamhet på schemat kanske det lugnar sig... eller blir värre :)
Jag tror att du ha en poäng där Caroline. Det är lätt att det blir så att vid läggdags kommer alla tankar och grubbel. Och då vill hon prata, på sängkanten om hon är här och på telefon om hon är där. Och det funkar ju inte alltid. Så det är en bra idé att försöka "schemalägga" pratstunderna och försöka lirka lite om hur det är och vad hon tänker.
Jag önskar att jag kunde berätta vad det är som händer. Kanske kan jag maila dig och göra det?
Om du vill så...
Jag letade på din blogg efter en mailadress men hittade ingen.
caroline@bakel.se
Det där med fula tillmälen ska du ju se till att hon slutar med omedelbart, oavsett hur hon mår så får hon ALDRIG kalla dig så.
Min dotter kallade mig nåt sånt EN gång men aldrig mer, eller rättare sagt, hon sa "håll käft", idag är hon 20 och har aldrig kallat mig för något mera. Jag gjorde det klart på studs med utegångsförbud och annat att hon får aldrig någonting med det beteendet, tvärtom. Du måste göra en oerhört kraftfull markering med skithårda konsekvenser!! och du måste göra det nu innan det går överstyr. Annars tappar hon all respekt för dig snart och hon kommer snart att kalla dig för fitta eller hora vad som helst om det duger att be om ursäkt efteråt bara. Tror mig, hör bara vad ungar kallar sina föräldrar på stan. Varför accepterar man detta? finns ingen anledning att "förstå" allt.
Men är det som händer hos hennes pappa verkligen något negativt? Kan du prata positivt med henne om hur det är hos pappa och försöka ge henne en annan bild av det hon känner?
Jag får en helt annan bild när han skriver.
Kanske vill hon ha all uppmärksamhet även hos pappa, men inte får det?
Det är nog viktigt som anonym här ovan skriver att man måste sätta oerhört tydliga gränser för vad som inte är ok. Vare sig det gäller språkbruk eller uppmärksamhetskrav.
Kanske kan du visa henne att det blir kännbara konsekvenser när hon kallar dig för fula ord? Att det inte hjälper att säga förlåt...
Jahapp, här kommer mjukisen dårå... Inte vad det gäller språkbruket, det ska ju inte accepteras tycker jag men det gör du ju inte heller.
Vad gäller tillgängligheten är jag däremot lite kärringen mot strömmen. Min metod är att alltid försäkra om att jag finns där hela tiden närsomhelst. Det är inte ens en metod utan så jag vill ha det. Men. Jag tror att en bieffekt blir att genom att barnet hela tiden har vetskap om att jag finns där OM utifallatt gör att det skapar en trygghet i att inte behöva kolla om jag verkligen finns där och det lugnar ev tankar på att ringa, ropa, knacka på eller vad det kan vara för något just då som känns att det behövs göras för att kolla OM mamma är där för mig.
Nu är jag kanske lite ängsligare än snittet, vadvetjag men trots att jag är vuxen sedan hundra år eller så fungerar jag lite likadant. Om jag känner mig trygg och VET att det är OK att..., vad det nu kan vara, så skapar det trygghet och jag behöver inte...
Allt gott!
MoM
Caroline: mail kommer!
Anonym 1: absolut, nolltolerans är det enda som gäller. Hon har sagt såhär vid två tillfällen och jag har tydligt markerat att det inte är ok.
Anonym 2: det som händer hos hennes pappa är nåt farligt men det gör henne orolig. Vi pratar om det och hon kan artikulera hur det känns, vad hon grubblar över och så, men ändå inte helt styra sina impulser när hon blir rädd och ledsen. Hon är klängig på mig och även om jag mycket väl förstår orsaken så är det jobbigt.
MoM: jag är tillgänglig för henne i den meningen att jag alltid finns där, jag försvinner inte och barnen är alltid viktiga. Men jag står inte standby hela tiden, kan inte t ex inte svara i mobilen alltid. Det måste hon acceptera.
Skicka en kommentar