Jag ser min dotter genom fönstret
Hon har just varit här och hämtat en bortglömd bok
Det är pappafredag för henne
Och pojkvänsfredag för mig
De senaste dagarnas mediadebatt om kärnfamiljens
vara eller inte vara har fått mig att fundera en del på det där
Att ha barnen varannan vecka
Så har mitt liv sett ut i snart 15 år
(vad gäller de stora barnen alltså)
Det är så jag har levt så länge att jag knappt minns
hur det var att aldrig behöva säga hejdå för en hel vecka
på fredagsmorgonen
Att slippa längta sig sjuk
men att heller aldrig ha barnlös tid
För mig har mina båda skilsmässor inneburit
att jag hittat tillbaka till mig själv, blivit glad igen och
fått livslusten åter
Det innebär inte per definition
att det har gjort mina barn gladare
Men jag är övertygad om att jag är en bättre mamma till dem
när jag mår bra än när jag inte gör det
När jag är trygg och harmonisk och sover gott
om nätterna
Att skilja sig löser inte alla problem men att stanna
i nåt som är skit gör det inte heller
I många relationer kommer man till en punkt
när det inte går längre, när det är för sent
Det kan bero på olika saker och man kanske inte
märker när det händer (även om man lätt kan se det efteråt)
Att då fortsätta nån slags fåfäng kamp...
nej det tror jag inte på
Jag tror att man ska gå då
Jag vet
Jag tror inte att folk skiljer sig för lättvindigt
jag tror tvärtom att för många stannar för länge
2 kommentarer:
Nej, jag tror inte heller att folk skiljer sig för lättvindigt. Det är i de flesta fall en lååång process som föregår beslutet.
Kärnfamiljen är en ganska ny företeelse och jag tycker det börjar bli mycket tydligt att den inte riktigt håller måttet. "It takes a village to raise a child", vi behöver involvera, verkligen släppa in, andra vuxna människor i våra barns liv. Goda vänner och goda släktingar som alltid finns där och som kan ta över när mamma och pappa krisar. I vissa fall kan det kanske rädda relationen, men framförallt ger det barnen tryggheten i att allt i livet inte är föränderligt. Åtminstone i samtidigt. Storfamilj är beprövat.
Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att barn nog i det längsta vill att deras föräldrar ska fortsätta vara ihop. Men att man inte för den sakens skull kan låta dem bestämma det. Man ska nog försöka att inte blanda in dem alls i det där, och självklart inte säga att till dem att man skiljer sig för deras skull! Sen tror jag att barn mår bra av att se att deras föräldrar kan prata med varandra och vara vänliga, så om man är vänner/sams är det bra om man ses då och då. Men om man inte är sams är det nog bättre för barnen att man inte ses, inte tillsammans med dem i alla fall, så att de slipper se och höra den spända och otrevliga stämningen.
Jag tycker inte att det finns nån poäng med att förorda den ena eller andra familjestrukturen. Allt funkar om det finns kärlek och respekt.
Skicka en kommentar