Lucka 23: Berätta om ditt bästa julminne

Mitt bästa julminne är en samling av barndomens alla jular. Det var då jul var magiskt. Jag väntade, längtade, klämde på paket och drömde om snö.

Julen började redan på lilljulafton, vi klädde granen och pyntade, doften av griljerad skinka och risgrynsgröt spred sig i huset. Sen kom julaftons morgon, att vakna och höra mamma stöka i köket. Oavsett hur tidigt jag vaknade var hon uppe innan. En trygghet som jag först som vuxen förstått innebörden av. Jag tycker om att vakna och höra ljud.

Kalle Anka klockan tre, alla tillsammans i tevesoffan med mandeltårta och kaffe. Och sen julbordet, uppdukat som gående bord i köket och fast det bara var vi i familjen åt vi vid stora matbordet i finrummet. Stärkt vit linneduk och silverbestick.

Och så julklapparna och glöggen, Aladdinasken och småpratet efteråt. Alla tillsammans. Nästan enda gången på året vi satt så.

Julen som ett undantag och julen som speciell. Jag tror inte att den är vare sig det ena eller det andra för mina barn. Men gröten kokar och skinkan ska griljeras. Granen kläs. Och imorgon blir det stjärnfamiljsjul. Nya minnen skapas så.   

Lucka 22: Berätta om något som du är beroende av

Jag är beroende av olika saker
Som kärlek, socker, läsning
Och löpning

För mig är det livsviktigt att få röra på mig
Det kan vara promenader, gympa, spinning eller löpning
Att vara passiv och stillasittande passar mig inte alls
Jag blir trött och sur, magen krånglar mer än annars och jag
tycker inte om mig själv
Det måste alltså inte vara löpning
men samtidigt är just löpningen det bästa sättet och det som
passar mig bäst
Jag får vara ute, jag är ensam med mina tankar, jag tar det
i min takt och tävlar inte
Jag kan göra det när som helst och väljer själv
hur långt och hur snabbt
Det är skönt hela tiden, under och efter
Jag är glad länge och längtar direkt efter nästa runda

Livet, julen

Jag har slutat jobba nu. För julen. Det fanns saker kvar att göra men nu  s t r u n t a r  jag i det och tar helg. Rostar mandlar, städar lite lojt, sippar på ett glas rött och klappar katten i förbifarten. Längtar så intensivt efter lediga lata dagar, som i min värld inte innebär ligga och sova bort tiden, utan som betyder tid att

- springa långrundor
- läsa massor av böcker
- se film
- promenera i skogen
- laga mat
- gå på museum        

Allt det där och mer därtill finns det tid till nu och sen
börjar ett nytt år med nya utmaningar, spännande sådana som jag ser fram emot

En vår med mannen, barnen, resor, jobb
och kärlek varje dag
Man måste bara älska livet     

Lucka 21: Berätta om någon som du älskar

Kära läsare. Nu ber jag om överseende med att jag tänker vara oerhört förutsägbar och berätta om den person som tassade in i mitt liv, helt oväntat förra hösten. Min pojkvän, mannen som förändrat allt och ändå inget.  

Jag älskar honom på ett sätt som gör att jag inser att jag nog aldrig har älskat någon (annan än mina barn) förut. Inte på det här sättet. Det jag har känt med honom, från den första dansen och varje stund, varje dag sen dess är lugn, varm kärlek. Jag älskar honom lätt och rent. Det finns inget hotfullt och konstigt, inget att oroa sig för eller känna sig liten i. Han är en människa med egenheter, och det finns småsaker jag kan himla med ögonen åt, men det är så trivialt! Inget som gör något eller stör mig. När jag ser på honom känner jag kärlek. Ren och enkel.  

Jag känner mig också älskad tillbaka, så som jag är. För att jag är den jag är, inte trots. Inte i en känsla av att om jag bara- så skulle han älska mig mer. Jag är sedd och jag får vara.

Allt som vi har och som jag vill att en relation ska innehålla fungerar. Vardagen och helgerna, tidiga mornar över en kopp kaffe, sena kvällar framför en film eller ute på krogen. När vi ligger bredvid varandra i soffan och läser och när vi går hand i hand i skogen. Varje dag, varenda en. Älskar jag honom.                        

Lucka 20: Berätta om vad du önskar dig i julklapp

Böcker önskar jag mig
Och ett smycke kanske
Men tid framför allt, tid att läsa och springa och vara
Utrymme
Och att alla tre barna ska må bra, även den lilla svartsjuka
Mest av allt det kanske, för det skulle ge mig massor av tid och ro

Och snö
Önskar jag mig också
Just på julafton

Lucka 19: Berätta om en vän som bor långt bort

Ett av de första kalenderinläggen handlar om Genus - en vän som bor långt bort - så detta blir en berättelse om någon annan.

Jag kallar henne Maria men det heter hon förstås inte. Hon var min granne för länge sen i en annan stad, i ett annat liv. Mina barn lekte med hennes men vi, vi lärde inte känna varandra. Inte mer än hej och så över häcken. Sånt som rörde barnen. Jag var blyg och hon... ja nu efteråt har jag fått veta att hon mådde skit under de där åren och att hennes minnen är vaga och fulla av luckor. Det är så det lätt blir när livet bara handlar om överlevnad. Men det var nåt med henne som fick mig att undra vem hon var egentligen och som gjorde att jag aldrig kunde glömma henne. Något fick mig att se bakom och känna att om bara hennes liv redde upp sig och jag var lite mindre blyg så. Så skulle vi kunna bli vänner.

Men så flyttade jag från stan och eftersom vi knappt kände varann fanns det ingen kontakt att hålla. Hon försvann. Och jag.              

Tio år senare hittade jag henne på facebook. Efter ett par trevande inledande mail blev vi allt öppnare och insåg ganska snart att vi ville träffas. En bitande kall januaridag mötte jag henne vid tåget och vi tillbringade fyra timmar på ett fik, oavbrutet pratande. jag kan inte säga att det var som om tiden stått stilla, för det fanns ju ingen vänskap att falla tillbaka på. Men en vän är hon. Blev hon över te och mackor den eftermiddagen. Och det känns som om jag alltid har känt henne.

Lucka 18: Berätta om en plats du absolut vill besöka innan du dör

Jag har flera drömda resemål men inget som jag känner att jag absolut måste åka till. Det ligger inte för mig att längta till speciella platser på det sättet. Jag längtar efter händelser mer än platser. Men visst finns det resemål som jag känner mig lockad av. Jag vill resa i USA och jag vill åka till fler storstäder i Europa. Inget ouppnåeligt eller farligt alls.

Jag tror att resesällskapet och sättet att resa på är viktigare än platsen jag besöker. Att få resa med någon som är lätt att vara med, som inte bråkar och tjafsar, som i stort sett vill samma saker som man själv och som är villig att kompromissa med det som inte är gemensamt. Som kan göra saker för min skull och som också kan hoppa över saker för min skull. Som har idéer men som inte kräver saker eller surar sig till att det blir som han vill. En vuxen människa som tar ansvar.

Harmonin i vardagen är den bästa resan.  

Lucka 17: Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig

Det här är lite festligt, för när min pojkvän och jag just hade träffats - innan vi var ett par men nog båda kände att vi var på väg att bli det - så mailade vi en massa med varandra och gav varandra olika uppdrag/frågor att svara på. Och en av de frågor som han ställde till mig var just denna: hur ser en perfekt dag ut för dig?

Jag skulle kunna leta upp mitt svar och kopiera det för jag är rätt säker på att det håller idag med. Men jag gör inte det, utan jag formulerar mig på nytt.

En perfekt dag kan se ut på olika sätt, är jag t ex på jobbet innehåller den vissa saker (och inte andra). Men nu svarar jag som om det är en ledig dag som avses. Inte för att det blir lättare av det, men ändå.

En perfekt dag för mig är en dag på resa med min älskade. Det är så det känns nu, just innan jul och trött av både jobb och ett halvstort barn med småbarnsbeteende. En dag i en främmande storstad, på tredje dagen av en veckolång vistelse, när man hunnit kolla in och lära sig hitta lite och ännu har många dagar kvar. Det är varmt men inte hett och vi promenerar omkring och bara tar in allt; stannar och tar en kaffe, shoppar lite, tittar på folk. Kramas och pratar oavbrutet. Vi köper lunch och äter i en park, vilar i skuggan. På kvällen går vi ut och äter, delar en flaska vin eller två och efter det går vi hem till vårt mysiga lilla hotell och-

-längre än så får inte ni följa med

Lucka 16: Berätta om hur du var när du var liten

Om detta kan jag nog skriva hur mycket som helst (och det är det jag gör, på ett annat ställe). Att barndomen spelar en central roll för vem man är som vuxen är ju en beprövad sanning och det är både vilsamt och stressande. Jag hittar hem till mig själv genom att skriva om min barndom, jag förstår både mig själv och min ursprungsfamilj bättre på så vis. Det finns givetvis inget kort svar på frågan om hur jag var som liten. Det är tvärtom min ambition att göra det svaret långt. Men något kort kan ändå sägas, som en sammanfattning eller introduktion.

Jag var väluppfostrad på det där ängsliga arbetarklassättet som innebär att man är så rädd för att göra bort sig och skämma ut sig och sina föräldrar att man inte gör något alls. Jag var blyg men artig; hälsade och neg och tackade för presenten men kröp aldrig upp i någons knä och skrattade inte högt.

Jag lärde mig tidigt att leka ensam. Det fanns inga andra barn i min vardag och jag trivdes med att vara ensam. Det är inte självklart att jag hade valt att leka med andra barn ens om det hade funnits några. Det ensliga draget hade jag med mig när jag började skolan, och tillsammans med rädslan för att göra bort mig ledde det till att jag inte tog för mig på minsta vi. Jag var skötsam och duktig och stod i bakgrunden, i alla sammanhang.

Jag var en fysiskt orädd pojkflicka som tyckte mest om att vara med pappa, samtidigt som jag lärde mig sticka och virka innan jag kunde läsa. Min bror och jag fick en i allra högsta grad  könsstereotyp uppfostran: jag fick lära mig kvinnosysslorna och att hjälpa till med mat och städning och min bror drillades i det manliga arbetet. Men han var räddhågsen och stillsam på ett "tjejigt sätt" medan jag var den som klättrade högst upp i äppelträdet och cyklade nedför skogsbacken långt innan ordet mountain bike var uppfunnet. Men sen kom skolgympan och allt det där dog. Mobbades bort. Jag var bollrädd och långsam och blev alltid sist vald i laget.

Allt det där färgar av sig på den vuxna person jag är idag. Jag är fortfarande blyg och ogillar mingel mer än det mesta. När det avkrävs mig, i jobbsammanhang eller annars, är jag väldigt obekväm. Jag är fortfarande mån om att vara duktig och hjälpsam och måste kämpa för att kunna säga nej till saker jag inte vill. Och jag är fortfarande fysisk men har aldrig kunnat tycka om lagsport. Jag gör det jag gör med stor glädje och tillfredsställelse men jag gör det helst ensam.              

Att vara ett objekt

Jag skrev häromdagen att jag är ovan vid att inte vara hans objekt. Foto-objekt menade jag då. Han missförstod och kanske var det någon mer som gjorde samma tolkning: att jag menade objekt i största allmänhet. Det gjorde jag inte.

Men när jag tänker mer på det inser jag att det såklart hänger samman, delvis i alla fall. Jag inser också att detta att vara någons objekt kanske är vad som skiljer kärlek från "bara" vänskap. Inte i den meningen att man bara fotograferar den man älskar eller att det skulle vara ett tecken på brister i kärleken om man inte gör det, utan mer så att den man älskar tittar man på och förhåller sig till på ett fysiskt sätt, som man inte gör med andra. Jag gör det i alla fall.

Att vara ett objekt för någon som älskar en är i den meningen något vackert, förutsatt att man är ett subjekt också. Att man är en hel och komplett människa med både insida och utsida och att man är sedd och älskad för båda delarna. Jag vill varken vara tillsammans med en snygg fåntratt eller med en smart och intellektuell kille med ett motbjudande yttre. Och jag vill inte heller vare sig vara älskad bara för min utsida eller vara betraktad som en rolig och intelligent - men ful - tjej.

Jag älskar min pojkväns hela person. Inifrån och ut, uppifrån och ner. Hans sätt att vara, prata och tänka, hans humor och känslighet, hans viljor och oviljor älskar jag lika mycket som hans hud och doft, hans ögon och mun, hans händer och hans sätt att gå. Hela han.    

Lucka 15: Berätta om en av dina favoritböcker

Jag kan omöjligt välja en favoritbok! Det finns för många. Kanske kan ni se detta som ett julklappstips till familj och vänner som gillar att läsa. För att i någon mening begränsa mig ska jag hålla mig till böcker som jag har läst i år.

Den bok jag först måste nämna är den jag läste senast - med risk för att framstå som en av kossorna i hagen - nämligen Freedom/Frihet av Jonathan Franzen. Den ultimata boken. Jag önskar att jag också kunde skriva som han gör. Det är klokt och insiktsfullt om otroligt väl gestaltade, komplexa personer som man tror på och verkligen bryr sig om. Har ni inte läst den så gör det! En äkta läsupplevelse väntar!

Sen måste jag slå ett slag för Haruki Murakami och av alla fantastiska böcker han har skrivit väljer jag Kafka på stranden. Men det är egentligen bara en tillfällighet att det blir just den. Murakami skriver magiskt realistiskt - det är knäppt och skruvat och samtidigt alldeles vardagligt och normalt. Individerna är äkta och det som händer dem också, trots alla märkliga och overkliga vändningar.

Tidigt i våras läste jag Sofi Oksanen och jag längtar intensivt efter att hon ska skriva något nytt. Att säga om någon att hon är en lovande ung författare är en sanslös klyscha men jag gör det ändå. Oksanen lovar mig massor av framtida läsupplevelser. Av de tre böcker hon har skrivit hittills vill jag lyfta fram Stalins kossor, hennes debutroman. Att den är ett förstlingsverk är makalöst, den är så komplett och säker.                                    

Och så en till: underbara myllrande 2666 av Roberto Bolaño. Han knockade mig totalt med De vilda detektiverna för ett par år sedan så när jag fick 2666 i min hand hade jag skyhöga förväntningar. Och de infriades! Detta är en fantastiskt rik och levande bok, galen och krispigt frisk samtidigt. Jag bara sörjer att jag inte behärskar spanska så bra att jag kan läsa Bolaño i original.

Så. Jag stannar där. Jag har ju ett jobb att sköta också!

Familjens diktator 2

Nu är den lilla familjediktatorn igång igen och har synpunkter på allt och inget, stort och smått. Efter ett  l å n g t   samtal igår kväll, eller i slutet av det, kom det fram att det som är jobbigt och det hon är ledsen över är att hennes pappa och jag är skilda. Och det har jag ju inga som helst problem med att förstå. Klart hon tycker att det är ledset och att hon skulle vilja att vi var tillsammans. I alla fall en del av henne skulle vilja det. Den andra delen vet att det aldrig skulle funka och att ingen av oss, inte hon heller, skulle vara glad då. Men att hon fortfarande sörjer sin trasiga familj, det förstår jag och i den sorgen kan jag trösta henne.

Men det som händer är inte att hon säger att hon är ledsen över det och behöver tröst. Nej det som kommer ur hennes mun är klagomål på allt och inget som jag gör. Var jag sitter vid middagsbordet, att jag sitter nära min pojkvän i soffan, att jag skrattade åt Mellans skämt men inte åt hennes, att jag köpte kex när Äldsten bad mig men inte tuggummi som hon ville ha. Etcetera. Bara det som saknas och fattas ur hennes perspektiv nämns och i de lägena är jag världens sämsta mamma och hon vill bo hos sin pappa.

Jag säger åt henne att hon får det om hon verkligen vill, att det är hennes beslut som hon får lov att fatta men inte mitt. Inte min önskan. Och att det i vilket fall som helst inte är ett beslut som ska fattas i affekt pga ett kexpaket eller ett skratt på fel ställe. Det fattar hon. Vad hon också fattar, tror jag, även om hon inte riktigt förmår att göra det, är att man måste ta ansvar för sig själv och sina egna känslor, att man inte kan förändra någon annan än sig själv. Att det är både respektlöst och dödfött att ens försöka. Hon förstår att hennes ständiga bevakning av mig, hennes klagande och fokus på varenda minimal oförrätt, gör mig ledsen och dessutom - rent krasst - är kontraproduktivt. Men sen är det där med att bete sig utifrån sina insikter och där är hon inte.

Men jag har hopp om att hon ska nå dit. Det kommer att ta lite tid och möda men jag är optimist. Och nu närjag har gjort klart för henne att det finns saker som jag inte accepterar att hon lägger sig i känns det bättre för mig också.

Lucka 14: Berätta om ett fotografi som någon annan tagit på dig

Att berätta om en bild utan att visa den är en utmaning. Vilken ska jag välja och varför? Vad är det jag vill berätta? Nej, det känns inte meningsfullt.

Jag är van vid att vara med på bild. Min mamma tog alltid en massa bilder på mig och när jag tänker på det såhär i efterhand tror jag att det var hennes sätt att säga att hon tyckte om mig. Jag modellade när jag hade fått nya kläder, när jag lekte på gården, när det var kalas och i vardagen. De där bilderna finns prydligt insatta i album hemma hos henne, gulnade på 70-talsvis.

Storbarnspappan fotade mycket och han var den första jag kände som hade en riktigt fin kamera. Jag och sedermera barnen finns med på många bilder som han har tagit. En kärleksfull blick genom linsen. Han kunde säga det med ord också, till skillnad från min mamma. När jag träffade Yngstans pappa var det samma sak: kameran var alltid med och jag och barnen ett favoritmotiv. Men en skillnad blev tydlig: det var inte bara jag-jag, så som jag var. Utan det skulle vara på speciella sätt. Så småningom kom önskemål om nakenbilder och ännu senare - då när alltihop borde tagit slut - avklädda bilder med syfte att locka andra. Jag var med, jag påstår inget annat, jag kunde inte ta mig ur det. Jag var avtrubbad och reagerade inte som jag borde ha gjort.

Nu är det bara Yngstan som tar bilder av mig med sin mobil. Kärlek även genom den kameralinsen. Det är ovant att inte vara hans objekt. Lite skönt, lite konstigt.

Lucka 13: Berätta om din favoritsak i ditt hem

Luciamorgon
En av årets finaste morgnar om du frågar mig
Det är mycket minnen av barndomens och tonårens lussetåg
med gymnastikklubben, skolkören, dansgänget
Jag lussade alltid och alla de där sångtexterna är fast
förankrade i mitt minne
Nuförtiden handlar lusse om äta frukost framför teves luciafirande
Och det tycker jag mycket om att göra
Tända ljus, kaffe och filt om benen
I år var Sofia Karlsson med och hon förgyller alltid tillvaron
(på tal om människor jag beundrar)
Och sen hasta iväg till ett barnalusse på Yngstans skola
Falsksång i ofrivillig kanon
Halva tåget består av tomtar som inte ens sjunger
Jaja...

Favoritsak hemma var det
Jag tappade visst tråden
Jag har många favoritsaker men bryr mig samtidigt inte så himla
mycket om prylar att det finns något särskilt att lyfta fram
Men en sak som jag är väldigt kär i och som är viktig i mitt liv
är min stringhylla
För att den är vacker, smart och passar min stil
Och - såklart - för att den rymmer en massa böcker
Och utan böcker går det inte
Ett hem utan böcker är tomt och fattigt
(Så egentligen är det väl kanske de som är mina favoriter)

Kalendern

Snart

Är jag ikapp - i fas - med julkalenderinläggen

Nu saknas bara 1 och 2

Om mig och min stad
Men
Det kommer
Det med

Lucka 12: Berätta om någon som du saknar.

Jag saknar många, på olika sätt. Det är svårt att bara välja en (dvs ett slags saknad). Jag saknar Genus för att jag skulle önska att hon bodde i min stad så att vi kunde ses i vardagen och hänga. Det finns massor av saker jag skulle älska att göra med henne - se utställningar, sitta och dricka kaffe, gå på föreläsningar, shoppa. Av lite samma anledning saknar jag aktivisttjejen och hade tyckt om att ha henne här.

På ett helt annat sätt saknar jag min pappa som är död sedan många år. Han fattas mig och nu när sorgen inte längre är akut och magskärande så är det en tomhet att han är borta. Jag skulle velat ha honom levande. Och frisk. Inte sjuk och deprimerad som han var de sista åren innan han gick bort. Min glada omtänksamma pappa.
Av ett annat skäl saknar jag min mamma. Jag saknar att ha en mamma som jag känner mig nära i alltet. Som känns självklar både för mig och barnen. En närvarande mamma och mormor. Som både jag och barnen vill åka till, inte en som vi undviker. Det är sorg.

Av lite samma skäl saknar jag ett syskon (eller flera) att tycka om att vara med och prata med. Som jag kan syskontjafsa med men alltid komma tillbaka till. Det är en abstrakt saknad.

Och så saknar jag min älskade i vardagsnuet alla dagar vi inte är tillsammans. Det är en konkret och lycklig saknad. Han finns och jag älskar honom och snart är han här.

Lucka 11: Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.

När jag läser dagens luckuppgift blir jag glad! För den påminner mig om det fantastiska: att jag har framtidsdrömmar igen. Efter att under ganska många år mest ha orkat fokusera på att överleva vardagen kan och  orkar jag drömma igen. Det kan tyckas paradoxalt - att jag inte drömde när jag var i en dålig relation, att jag drömmer nu när jag har det bra. Men det är just det: att må bra i vardagen och känna glädje och harmoni är den bästa grunden för att drömma! I alla fall för mig. Drömmarna är inte verklighetsflykt, de är planer för och längtan efter det som kommer sen, de är realiserbara. Drömmarna utgör inte ett alternativ, utan de är förfiningar av det som redan är. Det är en definition av lycka för mig: att jag drömmer.          

Jag drömmer om att skriva klart min bok. Jag skriver så ofta jag får ro och jag har gett mig själv ett löfte om att försöka skapa fler rofyllda tillfällen. Ge skrivandet mer plats i min vardag.    
                   
Jag drömmer om att bo tillsammans, i en stor lägenhet där alla ryms. Mina barn och hans, mina saker och hans. Alla våra böcker blandade. Mina lakan bredvid hans i ett linneskåp som luktar tvättmedel.

Jag drömmer om att gifta mig med honom. I den drömmen reser vi iväg, bara han och jag och gifter oss i hemlighet och sen äter vi middag på en liten restaurang vid vatten. Det är romantiskt och vi.

Så ser mina drömmar ut. Min vardags förfining.            

Lucka 10: Berätta om vad som finns i din väska

Det luktar veckotidningsreportage hemma hos Pernilla Wahlgren om denna, men ok. Har jag sagt att jag ska göra detta så bangar jag inte för något. (Och precis som Caroline har jag inte läst igenom listan i förväg)

Just nu innehåller inte min väska så himla mycket, men det beror på att det är lördag och att jag jobbade hemifrån igår. Så jag berättar om det som finns i den en normal dag.

Det är:
1-4 plastmappar med jobbpapper
Dator
En skönlitterär bok (just nu Jonathan Franzens Frihet)
Minst en jobbrelaterad bok
En stor och en liten anteckningsbok
Ett pennskrin som förutom 4-5 pennor innehåller bankdosa och passerkort till jobbet
Almanacka
Ett tuggummipaket
Ett överraskningskit (dvs en ask tamponger och ett par rena trosor)        
Mobilladdare
Medicin
Plånbok
Mobil
Läppglans

... ja, det var väl det

Strage och jag om att vara vuxen

Fredrik Strage skriver i DN om vuxenpoäng
Han är något yngre än mig, men det är mycket igenkänning
och det får mig att fundera över mig själv
Jag känner ofta att jag lever ett ovuxet liv
jämfört med många av mina kompisar och jämngamla bekanta
Jag bor inte ihop med min pojkvän, jag har ingen bil och
inget "land"
Jag ordnar högst sällan parmiddagar utan umgås hellre
med vänner på krogen eller på fik
och helst inte i par
Jag har ingen finservis, inget matsalsbord och inga gardiner
Jag har inga skinnhandskar och inga Efva Attling-smycken
Jag bär hellre jeans och Doc Martens
än kostym och högklackat
Jag har ingen årslön på banken och har aldrig varit i Thailand

Men så funderar jag på vad vuxen betyder
och kommer på att allt det där, det är bara utanverk
Vuxen är något man är på insidan
Och för mig är man inte vuxen om man tror att man är det,
mätt i yta och prylar

Jag är mer vuxen nu än jag var för två år sen (eller ett)
och det är jag för att jag känner mig själv bättre
För att jag vet mer vad jag vill och trivs med,
för att jag vågar ta strid för det  
Men också för att jag kan släppa taget om det som är mindre viktigt

Vuxen är inte ett mål, en slutpunkt
Jag vill snarare se det som ett blivande, att man "vuxnar" hela livet
i bästa fall
I det perspektivet spelar parmiddagar vid oljade ekbord
ingen roll alls
Och inte heller det faktum att jag bär förkläde när jag    
lagar mat eller att jag fryser in överbliven grädde
för att det är så praktiskt att kunna lägga en kub eller två
i såsen

Lucka 9: Berätta om en av dina favoritlåtar

(Jag skriver kalenderinlägg vartefter
för de dagar jag missade
eftersom jag kom igång sent
Ligger under Julkalender i etikettmolnet) 

Men nu ska det handla om en favoritlåt
Detta är på riktigt svårt!
Men det är en av, det gör det ju lite lättare
Just nu, denna regniga morgon,
är det en låt som slår an den starkaste tonen

Jag har valt Find the river med REM
Den var min tröstlåt, min styrkelåt
när jag skilde mig från mina stora barns pappa
Min lyckliga skilsmässa, jo så tänker jag på den
Då var det det bästa jag gjort, att lämna en relation
med en man som kommit att bli min bästa vän
men inget mer

När jag lyssnar på den nu känner jag samma
obändighet som då
Den gör mig stark och min egen    
På ett bra sätt
Sådär jag klarar allt-ig!

Lyssna!
... och läs texten
Rockpoesi när den är som bäst!
Och Michael Stipes fantastiska röst är nästan den enda
som jag känner igen vad han än sjunger
Love it!
  

Lucka 8: berätta om ett av dina favoritplagg

Jag tänkte att jag skulle göra så där som så många andra och ha min lilla julkalender med en ny lucka-inlägg varje dag. Men det är den åttonde redan så det vete sjutton om jag orkar skriva 8 inlägg nu klockan kväll och sen ett nytt igen först fing in da mårning.

Men äsch. Jag försöker.

Lucka 8 alltså
Favoritplagg

Det är lite svårt, både för att det finns många och för att jag inte vill skriva om nåt som gör att jag kan bli igenkänd. Hmm.

Ett favoritplagg, som i sorts plagg, som jag har är vit skjorta
Gärna herrmodell, lite prasslig och aningen stor
Jag tror att jag har tio olika vita skjortor

Jag använder dem sommar som vinter och på alla möjliga sätt:
Vit skjorta funkar till jeans, till kort kjol, till shorts
Till allt!

Snö

Min älskling har ett hjärta av snö
sjunger Lasse Winnerbäck i en av mina gamla favoritlåtar
Det är vackert och nu när det faktiskt börjar komma lite snö
på det ännu sommargröna gräset
känns den här låten extra rätt

Att vara med honom
(min älskling alltså, inte Winnerbäck eller hans älskling)
är det mest förutsägbara och det mest oväntade
i kombination
Jag vet exakt var jag har honom men ändå aldrig riktigt vad som ska hända
Vad han ska säga och göra och vilja
Han är ny varje dag och ändå samma och det
passar mig så himla bra!
Jag visste inte förrän jag träffade honom
att det är så jag vill ha det          
Lugn lunk och ändå aldrig två likadana dagar
Hans rastlöshet och hans lugn - i perfekta doser - utgör en
inspirerande och vilsam fond för mitt varande
Jag tror att det är bland det finaste jag kan säga om
och till
en annan människa    
Och han är den finaste människan och värd alla ord
av kärlek
som går att komma på

Lucka 7: Berätta om ett av dina favoritfotografier

Jag väljer ett foto som symboliserar många saker på en gång

Det är taget under en resa med min älskade
han står bredvid mig, bakom kameran
Jag har rest mer tillsammans med honom på ett år
än under minst fem år med min exman
(Om man undantar resor hem till föräldrarna)
Kameran får alltid följa med    
och hus är ett favoritmotiv

Det var sol (och varmt) när bilden togs
och himlens blåa färg och somriga molntussar
är så fina mot husväggen med dess slitna målarfärg
 

Lucka 6: Berätta om bloggarna du läser

Jag kunde göra det lätt för mig och bara klistra in länkar men det vore lite för lättjefullt. Så jag ska faktiskt försöka mig på att säga något också.

Jag har inte jättemånga bloggar i min lista, jag rensar så att de som står med där är de som jag faktiskt läser regelbundet. Några av dem är väldigt passiva eller har lagt av, men de får vara kvar ändå eftersom jag vill ha dem där.

Mina favoriter bland de som uppdaterar hyggligt ofta är:

Caroline för hennes unika kombination av fantastiska bilder och krispigt språk. Hon är en äkta människa som inte fasadar men som ändå (eller kanske just därför) har stor integritet. En förebild för mig.

Drömma-Lotta och hennes poetiska och dagsformiga språk och hennes fantasifulla bilder. Hon är, precis som Caroline, en människa som säger som det är men på ett helt annat sätt.  

Joanna läser jag för att få idéer och inspiration framför allt. Och för att det är så spännande att läsa om hur det är att ha småbarn och vara gravid när man själv inte är där längre. Även Joanna är en fasadlös kvinna, märker att det är något av ett tema här.      

Suziluz skriver vackert och klokt om livets både svåra och roliga saker och har snart en roman på bokhandlarnas hyllor. Ännu en förebild som visar att det ouppnåeliga faktiskt kan vara inom räckhåll. På flera sätt.

Så. Vad väntar du på? Klicka dig in och läs!

Jul och en sommar sen

Oj så många dagar det har gått
utan att jag skrivit något här
eller någonstans alls

Inget har hänt, inget som inte händer hela tiden
Jag har bara haft annat för mig och livet,
det fina livet, har fått ta all tid

Min älskade och jag planerar sommaren
Jo, redan nu
Det kan behövas när vinterkylan kryper inpå
och dubbla ollar inte räcker för att hålla kroppen varm

Vi ska åka någonstans tillsammans
och vi ska åka någonstans med barnen
Det är mysigt att fundera på vart

Men först är det jul
Vi ska fira alla sju tillsammans
Första gången, men inte sista
Julen är inte viktig på samma sätt längre
Den är viktig på andra
Julafton just, spelar mindre roll
Det är före och efter som är bäst
Men det finaste av allt är all tid
Att vara nära med de kära

(Halleluja nästan, va?!)

Lucka 5: Berätta om vem du var för ett år sen

Den 5 december 2010 var jag på många sätt samma person som nu. Ett år yngre och ett år mindre klok kanske.  

Jag var upp-över-mina-öron nykär och rusigt lycklig över att livet tagit en ny vändning. Jag var redan då säker: detta är för livet. Detta är bra, riktigt jävla tokbra.  

Jag var också arg och ledsen, sådär akut, över hur min exman behandlat mig. Det var en känsla av att aldrig kunna förlåta. Den känslan bär jag inte på längre. Jag förstår mer nu, ser båda sidorna. Förstår de tidiga tecknen på fel och disharmoni på ett sätt som jag inte gjorde då.

Jag var mer sjuk än nu. Min ätstörning var undangömd eftersom jag skämdes så. När jag vågade berätta blev  mitt liv ännu lite lättare och bättre. Och min magsjukdom var ett större dagligt besvär för ett år sen, som en följd av att livet hade varit så kaotiskt under lång tid. Om jag jämför med nu är det en enorm skillnad. Till en del beror det på en del nya mediciner men det är framför allt harmonin i livet och den minskade stressen som gör att jag mår bra. Jag är inte symptomfri men nästan.

Jag är en lugnare och gladare mamma än jag var för ett år sen och jag har fått två fina bonusbarn. Livet i stjärnfamiljen tar form mer och mer och mina barn mår bättre än de gjorde då. Alla tre. Det är rofyllt hemma hos oss och de kommer till mig med det som de funderar på.

Lucka 4: Berätta om en person som du beundrar

Alltså... jag är inte riktigt lagd åt beundran. Det är något undergivet med det som jag har svårt för. Men visst finns det människor som jag verkligen uppskattar och önskar att jag var mer lik. Som har gjort saker eller har begåvningar eller förmågor som jag saknar. Saknar i betydelsen skulle önska att jag hade. 

I den meningen beundrar jag Smilgrop för att hon är en så spontant glad och varm person som alltid får mig att känna mig så himla omtyckt. Hennes sätt att strö små sötord runt sig, att krama om mig en gång till - fast vi just har hälsat - bara för att visa hur glad hon är att ses, hennes engagemang i allt och alla runt sig, även när man kan tycka att hon borde ha fullt upp med sig själv. Sådan skulle jag vilja vara.

Den kategori människor som jag annars mest beundrar är skickliga författare. Som kan gestalta och bygga ihop en berättelse som står stadigt och inte har några märkliga hål eller obalanser. Som inte skriver läsaren på näsan utan får henne att känna sig smart. Och som har något att berätta, någon som gör skillnad. Som Joyce Carol Oates, Paul Auster, Haruki Murakami, Roberto Bolaño, Jonathan Franzen, Sara Lidman, Sofi Oksanen. Bland andra. Som skriver så att jag limmas fast.      

Lucka 3: Berätta om din bästa vän

Min bästa vän
En person
Det går inte att välja bara en!
Men jag ska göra det ändå
Jag väljer Genus för hon är den som har betytt allra mest
på så många sätt
Och det betyder att jag inte kan skriva nåt
- inte nu i alla fall - om Smilgrop eller Äpplet t ex
Fast de är mina finaste och bästa, de med

Min Genus
För mig är hon den lillasyster jag alltid saknat
Hon är den jag är allra mest stolt över
Hon är den klokaste och den som fattar allt
Den som inspirerar mig på alla plan
och som gör mig till en bättre människa        
Hennes hem är som mitt och det beror både på
hur det ser ut där och på hurdan hon är:
Den mest välkomnande och samtidigt mest avslappnade
värdinna man kan tänka sig
Det är lätt att vara med henne
Lätt att älska henne
Fina, fina Genus

2011

November är slut och vi har en ny månad framför oss
Julmånaden, den sista det här fina året

Nu ska jag inte gå händelserna i förväg
och skriva en nyårskrönika redan den andre december
Men jag tror inte på skrock och att inte utmana ödet
så jag säger det redan nu:

2011 är mitt livs hittills lyckligaste och bästa år!

Hittills!
Sug på den!

Det senaste tillskottet är att jag kan kommunicera med exmannen
utan att känna att nackhåren reser sig
Jag kan tänka klart och nyktert på det som hänt,
se min egen del och hans
Hur vi blev de vi blev med varandra
Att det blev fel redan från början
Att vi båda felade och gjorde ont värre

Det är en sån skön efteråt-känsla, att kunna se helheten
och lägga bakom sig
Jag känner mig själv bättre än någonsin
På många sätt är jag en äldre, klokare och tryggare version
av mitt 20-åriga jag
Och det känns fint som fan
Tack livet och tack min älskade!