Allt som finns i mig, vart ska det ta vägen?
Allt som jag under lång tid stoppat undan
av skuld och visshet om att det inte går att ta fram
för då orkar jag inte försöka
Allt det som jag tror att jag är över nu
men som jag samtidigt är rädd ska komma fram
senare, på olika destruktiva sätt
Att skriva om det
är ett sätt att få ut det
Men innebär inte det också ett ältande av sånt som inte
längre är?
Att stanna kvar i det jobbiga istället för att
gå vidare in i ett nu och ett sen som är bättre?
Jag vet inte
Verkligen vet jag inte
Vi såg Kent i helgen
Det är vårt band på nåt sätt
Första gången vi såg dem tillsammans var det magiskt
Vi var nykära och stod som två slingerväxter
med armarna om varann
Andra gången
hade han en kris och prasslade med sin bästa väns fru
utan att jag fattade nåt
och just den kvällen tog det hus i helvete och slutade
med en knytnäve på hakan
Tredje gången var det bara trist
så som vårt liv tillsammans var ett tag
Han hängde med sina kompisar och jag
med mina, tyckte att han var barnslig som
drack för mycket
Fjärde gången var nu
Vuxet och stillsamt, innerligt
medvetna om allt som väntar
på ett bra sätt
Vårt liv tillsammans på ett annat sätt
Inte bara som frihetsprojekt och äventyr utan
som en helhet från nittital till nu
Men frågan kvarstår:
är det bra att skriva om allt som börjat svalna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar