Dagen efter igår
Det är lite tungt och trögt
Kroppen är öm och det kan ju rimligen inte
ha med den jobbiga terapisejouren att göra
Men det sammanfaller på ett lustigt vis
Dagens joggingrunda var fel från början och jag
sprang så sakta att jag inte ens blev andfådd
bara trött trött i benen
Kan ledsenhet sätta sig i kroppen så?
Ja, det tror jag nog att den kan
Det är helg och jag ska njuta av Bokmässan hela lördagen
Ett måste varje år
I övrigt vill jag mest bädda ner mig
Jag ska alldeles bestämt leta reda på min hoppande livslust igen
Det är bara så att han inte ska ta den ifrån mig
Jag går inte med på det
3 kommentarer:
Jag tror inte att HAN tar din livslust ifrån det är nog något som situationen i allmänhet gör. Det kanske skulle gynna dig att paralellt gå och prata med någon för att stabilisera dig själv...och kanske stärka dig. För det verkar vara en väldig berg och dalbana inom dig nu. Din ryggsäck kanske måste rensas för att du skall orka kämpa dig fram till det finaste du haft....vad vet jag. Men en sak vet jag: Man kan bara förändra sig själv inte andra. Kramar!!
Jag håller med Anna. Det är inte Han som tar ifrån dig livet.
Och för att länka vidare från ditt förra inlägg, jag undrar direkt: vad är det som skiljer att vara med honom från att vara med någon annan du bryr dig om? För mig, utifrån, ser det ut som att svaret är: du längtar efter att prata med någon det inte är jobbigt att prata med, utan du känner dig lyssnad på och emottagen. Då är följdfrågan: Vad är det som gör att du inte känner dig lyssnad på och emottagen av din man? Och är det något DU själv kan påverka? Kan du till exempel be honom att BARA lyssna medan du pratar om något, utan att ge dig sin version av saker? Kan du så att säga kliva fram genom att berätta hur du vill bli mött?
Jag tror att du kan det, och jag tror att ni kan närma er varann. Er bindning är stark, annars hade ni lämnat varann för länge sen. Men ni måste bryta mönster i hur NI förhåller er, du måste sluta känna dig trängd och Han måste sluta tycka synd om sig själv. Det kan ni bägge ta var sitt ansvar för, kliv ut och VAR den du vill vara. Med honom om det går, annars inte. Men ge det ett försök.
Ni har såklart rätt båda två: Han tar inte min livslust, det är den jobbiga situationen som gör det. Och som sagt: nu känns det bättre.
Jag vet också att man inte kan ändra på nån annan än sig själv, men det jag har brottats med så länge är just känslan av att det är fel mig och att jag måste ändras på, när det mest av allt handlar om att jag inte är kär i honom längre. Och hur ska jag kunna ändra på det?
Det där med att lyssna och bli lyssnad på ska vi öva på enligt vår terapeut. Berätta saker för varann, lyssna utan att ta över och återberätta vad den andre har sagt. Jag tror att det är bra, vi måste lära oss kommunicera utan att börja tjafsa och känna oss anklagade. Absolut centralt men också skitsvårt. Ingen av oss LYSSNAR på vad den andre säger längre, eftersom vi "vet" vad den andre ska säga. Så behandlar vi inte andra människor utan bara varann.
Jag är hoppfull nu, hoppfull och lättad.
Kram till er båda!
Skicka en kommentar