Jag tittade på ett hus till igår
Ett sånt där önskehus precis
där jag skulle vilja bo
Bekvämt nära allt jag vill ha nära till
och gammal charm och trädgård
Dyrt såklart
Slitet men ändå för dyrt
Omöjligt
Och Mannen ser alla fel
Realist, javisst
Eller är det som jag inbillar mig - att han
egentligen inte vill bio i hus
utan går igenom detta bara för min skull?
Den glada optimismen försvann lite
och det beror inte på att alla fina hus är för dyra
fast det är renoveringobjekt
Det beror på att jag inte heller vet om jag vill
Ibland tänker jag att vi bara funkar när vi
anstränger oss som fan båda två
eller när vi är bland andra
Så fort vi släpper lite på det så smäller det till
Orkar man leva så, i ständig ansträngning?
Är det vad som krävs, verkligen?
Jag tycker ofta inte om den jag är med honom
2 kommentarer:
Jag älskar den jag är tillsammans med Mannen. Och det är första gången i mitt liv det känns så.
Jag tror det ska vara enkelt och självklart. Att man ska kunna vara den man är, inte behöva göra avkall.
Ärligt tror jag inte på att man ska anstränga sig tills man går sönder för att få det att funka. Ständigt lyssna på tonen i hans röst, snegla på gesterna, känna av varje minut för att inte göra/säga fel saker. Det är ohållbart. Jag har haft det så och idag förstår jag inte hur jag stod ut i så många år. Och ännu värre känns det nu när jag inte behöver göra allt det där. Då kan jag bli arg och ledsen för att jag levde i något som inte var jag och att jag inte gjorde något åt det utan bara överlevde från dag till dag utan att LEVA.
Alla har rätt att ha ett fint liv. Ingen ska leva på någon annans premisser. Hänsyn, omtanke och kompromisser ja, men göra våld på sig själv NEJ.
Ta hand om dig. Kram!
När jag läser det du skriver så blir jag alldeles varm. Det är så vackert att känns så. Den stora självklarheten och kärleken. Jag vet inte om jag nånsin har det känt den samtidigt. Det har alltid varit tjafs och ansträngning och åtminstone latent konflikt i vår relation. Jag har liksom vant mig vid att det är så. Det ständiga pejlandet som är så energikrävande - är han sur, ledsen, svartsjuk...? Och det är minst lika jobbigt när ha pejlar mig hela tiden. Jag vill bara VARA. Leva med en man och vara mig själv. Samtidigt.
Kram, fina du!
Skicka en kommentar