En befrielse
I morse befriades jag
Fredagskvällen försvann i ett tidigt insomnande i soffan
Så imorse var jag pigg och nyter redan strax innan åtta
vilket är extremt ovanligt för mig
en helgmorgon
Mannen, som vet hur det är med allt, ville ägna
den barnlösa stunden åt lite stillsamt mys
som övergick i prat
Vilsamt, vänligt
Vad är det som är fel, vad kan jag göra för dig, vad
kan du göra för mig
Frågor som teraputte tyckte att vi skulle ställa varann
Jag för min del tycker inte att det är konstiga frågor
men kanske att de är ganska obsoleta
I alla fall så vet jag väldigt väl vad han vill
Problemet är inte okunskap eller bristande information
utan att jag inte kan leverera det
Vi pratade lite om detta och det ledde till att jag
plötsligt vågade säga att jag inte älskar längre
Men att jag vill älska
Vill att det ska bli bra igen
Att annars hade jag ju inte varit kvar
Det var så befriande
Han vet ju det, han med, och blev nånstans inte
ens ledsen
Eller ledsen såklart men inte nyledsen
Att inte behöva låtsas mer
kan vara vägen framåt
4 kommentarer:
Att inte låtsas mer är ABSOLUT ett steg i rätt riktning. En bra början...
Ja. Det känns rätt och bra. En början på nåt nytt.
Och problemet var i sig inte, som jag ser det, att du inte kunde leverera det HAN ville.
Problemet var att ni inte kunde prata om det. Och skuldbelade varandra. Istället för att våga säga som det är och våga lyssna och ta in det som sägs. Utan att kasta tillbaka. Utan antydningar om att lämna. Ni har, som många andra par, hållit på med villkorlig kärlek, där ni blivit experter på att låsa varandra. Kärleken är fri och villkorslös. Men man bör ju tala om när man känner sig ledsen och oälskad och vad man behöver av den andre för att känna sig älskad. Och den andre måste kunna lyssna på det. Då blir det inte ett beskyllande om vad den andre gör för fel utan mer ett samtal om vad JAG känner eller inte känner i relationen. Och den andre får en chans att ta ställning till sina val av beteenden mot den andre. Det är skillnad.
Men nu verkar det som om ni börjat gå den vägen. Vad bra och lycka till!
Det är viktigt att kunna prata om det som sårar och man har rätt att förvänta sig hänsyn och respekt i en relation, självklart. I vårt fall handlar det dock mer om att vi har varit respektlösa förut, båda två. I nuet (alltså typ det senaste halvåret-året) handlar det om att jag inte har kunnat ge honom en kvinnas kärlek eftersom känslorna har försvunnit och detta har jag känt skuld för, vilket är het orimligt men begripligt med tanke på vår gemensamma historia. Jag har tyckt att jag är skyldig honom att vara kär i honom eftersom jag har behandlat honom illa, men det är en befängd tanke så klart. Man kan aldrig vara skyldig någon att vara kär.
Skicka en kommentar