Jag grät halva tiden
Det började ok och jag kände mig lugn
men ganska snabbt kom hans hårda, arga ton
och min skuld, mitt underläge
Jag skulle inte vilja leva med mig själv
Jag mår bra i mig men inte med honom
Tillkämpat, undrar jag ju
Är det tillkämpat?
Fast nej, det känns äkta
Jag grät i över en halvtimme,
började om när jag just slutat
Kände mig som en idiot
som inte ens kunde förklara varför
jag grät
(fast det tror jag nog att han fattade ändå,
teraputte)
Det var inte roligt
Nu är det i och för sig inte roligt det ska vara
men ni fattar
Det kändes skit
Jag vill inte
Jag orkar inte kämpa mer nu
Jag vill ha min vardagslycka och min harmoni
Jag och mina fina ungar
10 kommentarer:
Finns bara ett sätt att få den vardagslyckan och det är att se till att få den.
Oavsett hur
Men DU ska må bra i slutändan
Och mår DU bra, faller allt annat på plats.
Kram M
Så vidrigt jobbigt.
Kram!
Ja frågan är om man verkligen skall behöva vända ut och in på sig själv....vad blir då resultatet av det. Ok VET man att man vill kanske man kan gå hela vägen och komma ut på andra sidan tilsammans och lyckliga med en nystart i vinst. Annars då?? Man skall ner där på botten och vända...men det måste vara värt det, frågan man måste ställa sig då: Är det värt detta?? Jag vet att jag sagt det förut..Kanske dags att släppa taget...hur svårt det än känns så kanske man inte kan/skall behöva kämpa så...vem kämpar man för? Historien, minnena, barnen ingen av dessa duger faktiskt som orsak. Svaret måste ändå och fortfarande vara för sin egen skull, för att man VET att man vill och tror. Kram
Jag tänker att kampen, din kamp, förutom att ha handlat om att få ihop er relation också handlat om att dölja denna känsla du haft. Att inte älska. Inte känna sig älskad. Som om den inte varit tillåten utan godtagbara förklaringar. Som om den måste skuldbeläggas av inte bara honom utan även mycket av dig själv. Någon sorts skam man inte vill ta i. Bara gömma.
Och jag vet inte om man bara plötsligt slutar älska så där. Om man en gång verkligen älskat. Eller om det kan vara ett första nej som inte blivit respekterat och hört och lyssnat på. Man lägger locket på. Fortsätter. Döljer sina egentliga behov. Sina äkta känslor och avsaknad av dom. Kommunicerar inte om dom. Accepterar att man faktiskt inte försökt älska. Inte gett det en ordentlig chans. Försöker vara sitt bästa. Men inte sig själv. Och så maler det där på. Jag vet inte...
Det är alltid lätt att se hur andra ska göra, men du verkar inte lycklig med honom. Bara tyngd av all skuld och ansvar du känner gentemot honom. Jag gillar inte att råda andra om kärlek, men kanske du skulle må bättre på egen hand?
Kram till dig / Fröken F
ja ibland tror jag att det är så att det är svårt att släppa taget och komma till insikt om vad man igentligen vill. Man önskar nog så innerligt att man vill så till slut tror man attman vill och kämpar enbart för att få den känslan....men om den inte finns där....då finns den inte hur gärna man än vill/ Kram
M: du har så rätt! Att älska sig själv och leva sitt liv själv och inte vänta sig att nån annan ska göra det. Att nån annan ska ta besluten åt en. Jag vacklar hela tiden fast jag vet. Kram!
Wettexvärlden: ja, det är inte så kul nu, att vara jag. Vill ju bara må bra. Kram!
Anna: ja släppa taget och sluta klamra sig fast, det är ord jag tänker ofta. Leva. Gå vidare. Och så kommer tvivlet. Rädslan för att kasta bort det finaste jag haft gör att jag tänker att jag måste kämpa lite till. Kram!
Anonym: jag vet inte helt och hållet hur det har blivit såhär, men jag har mina tankar såklart. Massor av år av att inte känna mig älskad för den JAG ÄR utan för nåt jag är när jag gör mig till och är tillags. Känslan av att inte få leva mitt eget liv. Av att vara invaderad och övertagen. Det började gå mot slutet för ca 2½ år sen. Flera viktiga händelser la sig ovanpå allt och jag lackade sakta men säkert ur. Och samtidigt: allt fint och kul och självklart. Skitsvårt! Kram!
Fröken F: det är mycket som är sant i det du skriver. O-lycklig. Skuld. Tungt ansvar. Men också: självklarhet och lätthet i vardagen. Han är ingen hemsk människa utan en på många sätt bättre person än innan. Och ändå... Kram!
Jag förstår såklart att han inte är en "hemsk människa". Det verkar bara som att du mår bättre när du gör saker på egen hand och slipper det dåliga samvetet och gör saker du mår bra av.
Kram till dig! / Fröken F
Måste bara lägga mig i. Klart han inte är en hemsk människa. Om ni separerar på riktigt så är det inte för att någon av er är en hemsk människa, utan för att ni inte kan leva ihop. Två fantastiska fina människor som inte kan leva ihop. Det är grymt och sorgligt, men det finns ingen skuld. Ta inte någon skuld, det är ingens fel. Ibland går det inte fast man skulle vilja att det gick. Jag tycker det lyser igenom tydligt att det är så det ligger till, att du egentligen till största delen inte vill längre, alla dina senaste texter har resonerat sig fram mot insikten. Rätta mig om jag har fel nu.
Jättekramar från mig!/Susanne, vanligtvis tyst läsare
Nej, han är inte hemsk. Han är en fin människa på massor av sätt. Men mina känslor har tagit stryk av det som varit innan, när han var mindre fin.
Jag har vågat erkänna detta för både honom och mig själv nu, och det både gör ont och är en lättnad. Men skuld känner jag inte, för jag kan inte hjälpa att det är såhär.
Kram till er!
Skicka en kommentar