Det är så underligt:
Jag lyssnar på en gammal Jill Johnsson-låt och
börjar nästan gråta
Den är inte ens bra
Jag går en runda med Äpplet på lunchen och
får veta det senaste om hennes kärlek
och om mannen som beter sig som ett svin
men som hon ändå älskar
Jag jobbar med mina powerpointbilder och
lyssnar på Melissa Horn
Börjar nästan gråta en gång till
Jag går inte på mötet som De vackra händerna
håller i för jag hinner inte
Synd att inte få se dem
Det är sånt jag tänker på en måndag som denna
Det och att jag inte fattar varför jag tilbringade
en hel lördageftermiddag med Barista
När han så uppenbart inte vill vara där
Varför är jag så jävla trevlig?
Jag vill känna att folk är angelägna om att ses
att det inte är upp till mig, bara
Inte så att jag jämt sitter med bollen, men i detta fall...
känns det lite så
Jag tror att jag ska leta rätt på min integritet
minsann
7 kommentarer:
Jag känner mig ibland som den som föreslår och föreslår att man ska ses, och jag känner mig ofta som den som blir avbokad. Då tänker jag också att jag borde ha en integritet någonstans. En gång hade jag det. Jag sa till en vän att det sättet hon var vän mot mig inte var vad jag behövde. Det har vi fortfarande inte reparerat även om det absolut närmar sig nu. Det var ett par tre år sedan jag sa det där...
Hej, du fortfarande lycklig…
Märkligt det här med bloggar. Speciellt alla som finns i olika kategorier.
Underbart!
Din är viktig. Känns viktig. Du rör vid något som vi alla mer eller mindre kan relatera till.
Jo, så är det. Livet i ett skönt nötskal.
Relationer måste vi jobba på. Och, ja – det gör ont. Måste så vara. Tror jag.
Jag har läst dig så länge, att det börjar kännas fel att inte ge mig till känna.
Varför?
Kanske för att din blogg känns privat, kanske för privat…
Jag tar in, läser och nickar, ja så är det… men ändå inte…
Förstår du?
Möten med människor, oavsett vem – det känns när det blir äkta…
Var försiktig med din energi…
En varm kram skickar jag dig, du okända kvinna, som ger så mycket av dig…
Förlåt mig, för att jag inte trätt fram tidigare. Förlåt.
Och tack, tack för allt du delar med dig.
/Marie
Caroline: jag är överlag ganska kass på att bjuda hem folk och ta initiativ till att ses. Men jag tackar alltid ja när någon jag tycker om frågar. DÅ är jag angelägen och det visar jag. Jag tycker det känns så himla trist med människor som tackar jag till att fika (eller t o m själva föreslår att man ska ses) och sedan är avmätta och/eller stressade när man väl sitter där på ett fik. Jag vill ha total närvaro från den jag träffar!
Marie: inte behöver du be om ursäkt! De allra flesta av mina läsare skriver aldrig något och det är helt ok, även om jag givetvis blir glad om jag får kommentarer. Du skriver vänlig saker om mig och det tackar jag för. Jag skriver eg. inte för någon annan än mig själv, det här är min dagbok, men jag har märkt att jag mår bra av att skriva i den här formen och tycker om att andra människor läser, gillar och känner igen sig. Lite ego-kick är det ju, detta att blogga.
Integritet är viktigt. Men man vill väl alltid vara trevlig mot sina vänner.
Fast om dom inte beter sig som vänner. Och om man inte vet precis var man har dom längre.
Och om de annnars är vänner som brukar vara verbala och öppna. Bara inte just nu. Och om man egentligen har en okomplicerad och tydlig relation med dom. För man har bägge talat ut om var man står och inget konstigt finns.
Så borde det ju inte vara fel att fråga vad som pågår just nu och hur det står still med dom och att man känner sig ledsen när den andre är oengagerad. Sådant ska väl relationen kunna tåla. Man ska väl inte behöva fjäska för sann vänskap. Gör du så bara mot just honom, mot manliga vänner överhuvudtaget? Eller är det ett beteende du har gentemot alla dina vänner? Var är det då för vänskap? Och ja då är det nog dags att börja stå upp för sig själv.
Vänskap kan tolkas olika, är du säker på att alla dina vänner tolkar just er vänskap på samma sätt som du? Ibland kan det vara bra att ta reda på hur det ligger till med den saken så man inte går och inbillar sig något som inte är. Fråga om du är osäker! Det är hemsk om man skulle få höra att den andre kanske inte vill vara vän längre men bättre det än att tro att man är vänner som förut och alltid.
Anonym: det är många kloka saker du skriver. Jag har en tendens att vara för snäll/artig mot alla, att inte säga inte ifrån när jag känner mig nonchalant behandlad. Det har inte med kön att göra och det gäller absolut inte bara Barista.
Visst borde jag säga till och reda ut, det inser jag. Oftast är det ju inte ens så som jag känner/tror/inbillar mig, utan vänner ifråga var bara lite trött eller disträ och ville visst ses. Så det är två saker på samma gång.
Men integritet är bra skit. Den ska man odla!
Du, jag tänkte också som anonym, att ett första steg är att lära sig fråga och släppa taget om sig själv som världens mitt. Alltså, om en människa är disträ/på dåligt humör/sur/frånvarande behöver det inte ha med mig att göra. Och det bästa sättet att hantera det är ofta att fråga. "Hur är det med dig? Det känns som att du tänker på nåt jobbigt? Har det med mig att göra?" Det är jättesvårt i början, jag vet. Men det är så himla skönt när man i 99 fall av 100 får bevis för att det bara är ens egna tankar som spökar och att personen i fråga har sina egna bekymmer.
Suziluz: Du har rätt i det såklart! Klart att man borde våga fråga mer och inte vara så egocentrerad. Allt som är fel är inte mitt fel och allt handlar inte om mig.
Jag oroar mig för mycket och (som en följd av det) jag är för flat och mesig.
Skicka en kommentar