Jag funderar mycket på det här med att säga
att man är ledsen
Balansgången mellan att uttrycka sina känslor och
att skuldbelägga
Hårfin skillnad, tro mig
(Nu hoppar jag helt över allt som beror på
den mottagande partens egna bagage)
Mannen säger nu att det är fint att jag låter honom
vara ledsen, säga att jag har gjort honom ledsen
i flera år
Jag tycker inte att jag förändrats
För mig handlar det om hur saker sägs
Och hur ofta
Vissa saker har jag hört så många gånger att
jag kan fylla i vartenda ord när han omigen-
Då orkar jag inte lyssna och ta in
Jag tycker att det finns gränser för hur många gånger
man ska orka med att höra att man varit dum
när det var flera år sedan det hände och
man har bett om ursäkt massor av gånger
och pratat igenom allt
Att såren finns kvar är en annan sak
men de försvinner inte för att man ältar det som hände
Jag skulle t o m vilja påstå att det kan vara tvärtom:
att grotta i det gamla gör att det hålls levande
Och jag vill inte det, jag vill gå vidare
Nu tror jag att vi är på väg mot ett nytt sätt att samtala
Vi kan lite torrt konstatera att detta och detta har hänt
och vi har båda känt oss svikna och klivna på
Det gör ont ännu men ingen gör nåt fel i nu
Vi ska vara snälla mot varann
och i det ingår att förstå trasigheten men inte acceptera skuld
Vägen framåt, tror jag
2 kommentarer:
Ja till slut efter ett antal ursäkta, så får man nog försöka ge sig ut, vidare. Det blir väldigt knepigt om man alltid ska behöva förhålla sig till sig själv idag med parentesen att man en gång var dum. Dummar och ogenomtänkta är vi lite till mans, ibland ofta, ibland länge, ibland bara lite, men jag tycker inte att man ska få med sig det som bagage och personlighet. Det måste gå att säga, vi var dumma, nu låter vi det vara, nu siktar vi framåt. Man måste inte bara prata om sådant som varit fel och gått fel. Det går ju inte att göra ogjort nu.
Det låter annars som om ni nu om någon gång har möjligheten. Fixar ni det inte den här gången så undrar jag om det är värt det. Hur många gånger kan man återuppstå?
Jag håller med dig, kunde inte uttryckt det bättre själv. Man måste kunna säga förlåt mig och förvänta sig att det är bra sen. Såren läker inte på en gång, det vet jag, men jag kan inte se att de läker snabbare av att man pillar upp ruvan hela tiden genom att säga att man faktiskt är så himla ledsen.
Det lugn fina nuet gör mig till optimist. Det vilsamma i att inte känna skuld kanske kan få känslorna att vakna. Hoppas på det.
Skicka en kommentar