Revirfritt

Jag drömde inatt att jag inte
hade sex med Reza Parsa
Jag var på väg men hann ifatt mig själv
och gick därifrån
Mannen såg mig
(fast jag minns inte riktigt hur)
och trodde mig inte när jag sa
att det inte hade hänt nåt
Jag vaknade med ont i magen i morse

Igår hade vi en lite diskussion i sms-form
Det blir ju sällan bra
Inte igår heller

Det började med att jag sa att jag är glad att jag
längtar och känner ro i kroppen nu
Att jag har energi över till annat är en kass relation
och att jag (därmed) får lov att vara mitt eget
utvecklingsprojekt

(Det är Maslow rakt av: om det inte finns nån vila nånstans
utan allt är krig och gräl och oro så orkar man inte med att vara
en närvarande förälder, energirik och kreativ på jobbet och
läsa spännande böcker. Man orkar bara överleva)

Nåväl. När jag sa att vi måste våga förlåta varann
och leva i nuet kände han sig tvungen att än en gång påpeka
att jag minsann också skyller min ledsenhet på sånt som hände för
länge sen

Att skylla på och förklara är inte samma sak i min värld
och framför allt är det inte samma sak att ha en känsla
som att i tid och otid låta den komma ut genom munnen
Jag behöver inte veta vad han tänker varje minut
hur han reagerar på varje sak jag säger
Jag behöver inte pejla och han
kan hålla munnen stängd

Jag skulle vilja nå fram till att vi kan enas om vad som hänt
de här tre åren (och innan också kanske)
Inte bara en plot
(vi lekte med frihet och så var jag med Rocky och han
med Flamingo och sen var jag otrogen
och så gjorde jag slut och så blev vi ihop)

Utan på riktigt
Inte in i minsta känsla för det är varken möjligt eller viktigt
Men på ett ungefär
Att verkligen förstå varann utan att allt det trasiga
kommer upp igen
Att det inte måste göra ont att prata om det

Jag tror ibland att vi är där
Att vi kan sitta i varsin soffhörna och prata klokt
och revirfritt om det som varit
utan att känna att friden är som nattgammal is

Jag tror vi är där
snart i alla fall