Detta med pengar
är inte så kul
Jag har levt i stort sett hela mitt liv i ekonomisk knapphet
Jag har aldrig varit van att ha pengar till mer än det nödvändiga
Uppvuxen i skötsam men relativt fattig arbetarklass
Pluggade
Fick barn tidigt
Har jobbat med roliga men lågavlönade saker
Under några få år med Mannen och två ok löner
hade vi råd att inte vända på varje slant
och till och med kunna åka på utlandssemestrar med barnen
Så är det inte nu längre
Jag har valt det själv och jag klarar mig fint
Jag och barnen klarar oss fint
när jag själv får bestämma
Men när vi ska bestämma ihop och
han har en betydligt tjockare plånbok än jag
Ja, då går det inte
Julen känns jobbig
Julklappar, mat
Att bjuda hem vänner
känns jobbigt
Vi bjuder in familj (hans) och vänner till mig
för jag vill ju att de ska se mitt hem också
Jag betalar, enligt en princip vi slog fast tidigt
(den vi är hos står för allt)
Även om det är "hans" helg
Som nu
Det är ebb i kassan och då kontrar han med att
ok, då är vi hemma hos Tonträffdalen istället
Jag vet att han under massor av år delade lika med mig
fast två av tre barn bara är mina
Det kanske var fel
Men de har vuxit upp med honom som sina andrapappa
och det känns konstigt i mig när de nu plötsligt knappt
får en present när de fyller år
Pengar saknar värde
Säger bara den som har
Fan vad jag gnäller
10 kommentarer:
Du, det här med olika inställning till ekonomi är ju också en fråga som återkommit er emellan. Med andra ord kanske er deal inte funkar så bra? Om man skulle se det som att ni ju har ett gemensamt liv trots att ni bor på olika ställen, då kanske det också är dags att dela en del av ekonomin? Ett tredje, gemensamt konto, kanske, som bägge bidrar till och har tillgång till - och där pengarna ska användas till det gemensamma, oavsett i vilket hus ni befinner er? Ett sätt att jämna ut ekonomisk olikhet har ett par vänner till mig kommit fram till - de betalar procentuellt lika mycket för allt i förhållande till vad de tjänar. Det vill säga, om den enes 100% är 15000 i nettolön och den andres 25000, ska bägge betala lika många procent av sin respektive lön på löpande utgifter och sparande och gemensamma ting. Det innebär att den ena parten alltid betalar mer i reda pengar, men att det "känns" lika mycket för bägge i varsin plånbok. Ganska smart tycker jag!
Jag tycker det är ganska underligt om man bor ihop men inte delar på hushållets alla utgifter, oavsett vems det är. Om "hans" säng går sönder, ska bara han köpa den? Om han äter mer fil, ska han betala mer då? Jag tycker Suziluz version låter väldigt bra, betala så det känns lika.
Hemma bara betalar vi, bryr oss inte om vems pengar och vad de går till, alltså till "vem" de går.
Den här frågan gör mig alltid lika upprörd.
Jag kan inte förstå resonemanget... När man älskar någon, vill man inte att den personen skall ha det bra då?
Det låter så sniket att göra så. Du är i underläge och det känns som om han utnyttjar det. Kanske t.o.m för att du skall längta efter att bo ihop igen?
Jag och min sambo har alla pengar gemensamt. Det står inte mitt eller hans namn på en enda krona. För tillfället tjänar han väldigt mycket mer än jag, men under många år var det tvärtom.
Då har jag barn från tidigare boende hos oss, och han har barn hos oss ibland. Spelar ingen roll.
Ni kanske kan få råd hos familjerådgivningen om ni skall dit?
Tack för kloka funderingar! Jag skrev ett mail till honom där jag så osentimentalt jag kan förklarade hur jag känner. Han svarade att han inte vill vara bank utan att vara förälder (till mina barn). Men hey! välkommen att vara, verkligen vara, förälder då. Älska dem utan villkor, finns där för dem, dela inte upp oss i "din hela familj" och sånt trams då. Låt inte mina två älskade stora barn känna sig som styvbarn jämfört med Yngstan!
Förut la vi alla inkomster i en hög, betalade allt som skulle betalas och delade sen lika på det som blev över. Rättvist och juste. Vad som händer nu vet jag inte, men jag kan inte leva på hans ekonomiska nivå om vi inte delar.
I augusti sa någon till mig: Hur lång tid har du att vänta på att bli lycklig? Och då kände jag att jag faktiskt väntat färdigt.
I november säger jag det till dig: Hur lång tid har du att vänta på att bli lycklig?
Delat liv är delad ekonomi.
Det är absolut enda sättet.
Asså, ni är ju gifta! Dela allt i ljuvt och lett. Så blir det balt!
Delat liv är delad ekonomi.
Det är absolut enda sättet.
Asså, ni är ju gifta! Dela allt i ljuvt och lett. Så blir det balt!
Eftersom du då kommer att ha det så mycket mer knapert än han, så får du givetvis se till att ni inte äter samma mat. Vid middagsdags är det alltid två rätter som gäller. En billig för dig, och en dyrare för Han och dottern.
Likaså om ni reser någonstans på semester. Ekonomiklass för dig och dina pojkar. Första klass för Han och dottern. Och givetvis kan ni inte bo på samma hotell. Du får nog hålla tillgodo med 2-stjärnigt, och Han 4-5-stjärningt.
Ja, ska man vara sniken och räkna kronor hit och dit så ska man.
Går ni ut och roar er i Göteborg blir det också konstigt. Du får besöka ställen som passar din plånbok, och han får göra detsamma.
Vilket roligt liv det kommer att bli!
*ironisk*
Oenighet och bråk om pengar är det garanterat det bästa sättet att förstöra en relation på.
Så lågt, snålt och osexigt att det finns bara inte.
Om han på något sätt känner sig åsidosatt som förälder och surar över det, så ska det väl inte gå ut över barnen. Hur ska de fatta annat än att de är till besvär. En förhandlingvara.
Ni är ju fortfarande ihop.
Villkorlig kärlek är det han håller på med om han inte kan tänka längre och inse att den som har mer pengar självklart ska stå för mer i reda pengar, som någon sade här, när det gäller erat liv gemensamt och där räknas ju alla barnen. Hans taktik kommer inte att funka, varken för honom, dig eller er i längden.
Pengar är en småsak och inte det viktigaste för den som har tillräckligt att ge. Men det innebär också en form av makt. Utnyttjar man den makten i kärleken så dör den.
Det verkar tyvärr vanligt att just pengafrågan blir en så het potatis i parrelationer.
Jag tycker man bör tänka större, för allas bästa när det gäller pengar.
Radikal mamma: Jag jobbar på lyckan. Ibland finns den, ibland inte. Men jag tror på den igen nu. Tillsammans. Sen får vi väl se om det är fel.
Inte så lessna: Jag tycker att man kan ha semidelad ekonomi. Dela på det gemensamma men ändå ha egna "fickpengar". Jag tycker att det är skönt att inte behöva bry mig om han köper en jacka för 3000.
L: ja eller hur. Kul liv det skulle bli. Nu är det ju inte så riktigt, men det finns drag av det, visst.
Anonym: Jag håller med. Och jag vill inte spela rollen som den tråksnåla morsan medan han får vara den generösa pappan. Ingen rolig roll det heller, på sikt.
Skicka en kommentar