Jag är en lycklig människa!
Jag känner ro och värme och blir mer och mer
mig själv för varje dag som går
För varje dag jag lägger mellan mig
och den dysfunktionella relation jag var i förut
blir jag mer och mer hel
Jag läste en intervju med Kristian Lundberg i helgen
och han satte fingret på en känsla som jag också bär på
Den att jag är både starkare och mer sårbar nu
Kärleken skapar styrka men också rädsla att förlora
Det är en liten skärva och den tar inte över på något sätt
Och jag skräms inte utan ser det snarare som något vackert
Detta att jag äntligen har det så bra med en man att jag är
beroende av honom
Under lång tid har jag värjt mig och tagit avstånd
Skyddat mig från det som varit fel och gjort ont
Det är skönt att slippa göra det
Han kommer inte åt mig mer
3 kommentarer:
Så har jag också konstaterat, att det kan vara det att i tidigare relationer så har bråk och gnäll aldrig riktigt berört mig. Men nu bråkar jag om/för något bra, fint och viktigt och det är därför det känns så galet och svårt när det händer.
Vi _bråkar_ inte, och det är jag SÅ himla glad över. Det är inte i närheten, inga arga eller höjda röster, inga hårda ord, inget ältande. Det är stillsamt, allvarligt, mycket känslor och tårar. Vi har ett bagage båda två och det märks. Men vi blir starkare tillsammans, inte svagare. Jag är så tacksam!
Det som gör mig lite, lite rädd är inte att han ska lämna mig, det känner jag mig trygg med att han inte kommer att göra. Utan det handlar om annat, som rädslan för sjukdom och sånt. Som jag aldrig har varit rädd för förut. Jag vill inte leva utan honom. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara.
Hm, ja jag läste in fel, kanske för den tidigare rubriken om kris.
Rädslan för sjukdom och att leva med den går i galopperaned perioder för mig. Ibland tänker jag på det varje vaken minut och även när jag sover. Ibland är det som det självklaraste i världen att det ska vara så här. Är så här. Det handlar ju inte om en kärleksrelation i den bemärkelsen för mig men ändå om någon som jag inte kan föreställa mig att vara utan.
Skicka en kommentar