Jag är en kontrollerad person
Det är en bild av mig som många har
Jag själv också, delvis
Men det är inte hela bilden (det är ju sällan så)
Sen ett halvår tillbaka ser mitt liv radikalt annorlunda ut
Kärlek och ro istället för det kaos som var
Men när det gäller min kontroll har något annat hänt
Under de sista åren med Exmannen tappade jag kontrollen
På flera sätt
Dels tog han kontroll genom att styra och ställa, genom att kriga och bråka
Dels lät jag mig tappa kontrollen över mig själv och mitt eget beteende
Tillsammans med Rocky bland annat
Det var en både skön och otäck känsla
Vad som helst kan hända-känslan
Den var jag inte van vid och kunde inte hantera
Under den tiden visade sig min ätstörning som kontroll,
som om kontrollen behövdes någonstans, fick finnas där
Nu har jag tagit tillbaka kontrollen över mitt eget liv
och det är bra: jag bestämmer och jag vet vad jag gör
Jag vill det jag gör
Men samtidigt händer detta: min ätstörning tar sig friheter
Det är som om jag måste tappa kontrollen någonstans
Som om jag blivit van att leva i stök och kaos
Som om livet vore för perfekt
Jag fixar inte att vara ensam
Sträng röst och listor hjälper inte ett skit
Jag skäms och vet inte hur jag ska hantera det
Det är värsta läget nu
Tappad kontroll
Stenhård kontroll är också osunt för det är ju fri jag vill vara
Fri från ätstörningen
Men det tror jag aldrig att jag kommer att bli
och i det läget är bibehållen kontroll bättre än tappad
Jag säger till mig själv att idag
Idag ska jag leva som en normal människa
Varje morgon säger jag det
3 kommentarer:
Å, det låter inte så bra, ätstörning. Kan du gradera den själv, vilken nivå du befinner dig på? Tänker du lite störda saker, eller agerar du stört, ger det dig fysiska men, drar du dig till det osunda? Jag själv kan tänka emellanåt att jag ojdå visst ser lite tjock ut och kan behöva väga mig för att se att det inte är någon skillnad. Jag agerar aldrig efter mina tankar, behöver inte, eftersom jag har en ram som säger: det blir bra så.
Det där med att "idag ska jag leva som en normal människa" verkar ju vara ett krav större än något annat.
Vill du höra hur normal jag var då?
Jag hade också en ätstörning under lång tid som var nästan som en social fobi. Kunde inte förmå mig till att äta med andra människor. Jag fick liksom tvångstankar; tänk om jag börjar må illa och måste kräkas. Och bara därför gjorde jag det, började må illa och fick panik. Kunde knappt ta en tugga. Jag tänkte att nu kräks jag, nej jag får inte, men hjälp nu gör jag det, neej jag får inte. Samtidgt som jag log och sa att jag inte var så hungrig och att jag nog snart måste gå hem. Värsta skådespeleriet och all energi gick åt till att försöka hålla någon slags mask.
Och jag tror faktiskt att det var just det. Mycket handlade om för min del att våga tappa mitt skyddande skal, våga visa vem jag var, våga be om hjälp, inte vara så förbaskat stark och hålla tillbaks behov jag hade. Rent alllmänt alltså.
Detta avtog men återkom också just när jag blev osäker och trodde att jag måste leva upp till någonting. Särskilt med killar jag blev intresserade av. Jag höll ju på att spy så fort jag såg dom. På riktigt! Tänkte hela tiden på hur det skulle gå om jag var tvungen att äta med dom. Och deras familjer. PANIK!!!! Ja, hur ska man undvika det liksom. Och gud så trött och ledsen och arg jag var på mig själv att jag inte kunde vara normal och njuta. Återigen. Njuta, jag visste inte hur man tog för sig av det utan att skämmas och känna mig som en "för mycket person". Med tiden har jag lärt mig. Nu tror jag inte jag har haft det på minst tio år nu och jag är ca 40. Men jag kan förstås aldrig vara säker. Jag vet dock att det är något grundläggande, en styrka och trygghet i mig själv inte funnits förut.
Det är också så att ju färre krav jag ställer på mig själv och ju mer jag accepterar och tom tycker om att jag gör fel och tokigt ibland, desto bättre känns det. Jag ger mig lov att var den jag är. Ingen kan ge eller ta det ifrån mig. Det är jag som gör det. Där är min styrka.
Det kommer, jag är helt säker, för dig med. Du arbetar redan med det, hör jag. Positivt! Håll ut, det blir bra till slut! Det behöver inte gå fort, det får ta den tid det tar. Sätt ingen mer press på dig och försök genomföra ett hastighetsrekord i att "bli normal"
Så där är det inte för mig, tvärtom skulle jag nästan vilja säga. Äta tillsammans är det tryggaste och bästa som finns. Då slipper jag ta kontrollen själv. Då äter jag vare sig för mycket eller för lite eller "fel" saker. Det är ensamheten jag inte fixar.
Även om mitt kontrollbehov är ett tecken på att jag inte är frisk så mår jag ändå bättre när jag återtar kontrollen än när jag tappar den, så för mig är valet enkelt. Det är bara det att jag så gärna vill vara frisk att jag ibland låtsas att jag är det, dvs att jag fixar livet utan kontrollen. Men det gör jag inte, bara att face facts.
Skicka en kommentar