Jag är ensam hemma och det gör mig rädd
Jag äter middag, dricker te, jobbar lite, facebookar lite
Jag är rädd fram tills klockan är nio och min affär stänger
Rädd att jag ska gå dit och handla nåt
vad som helst
och äta det
Efter nio är jag säker
Jag dricker en kopp te till
Stretchar så det onda i knäet ska gå över
Ser på Debatt
och tänker att snart kan jag gå och lägga mig och då
är jag helt säker
Då kommer jag inte att äta nåt
5 kommentarer:
du verkar ha/haft det lite tufft i ditt liv. funderat på terapi kanske?
alla som har möjlighet borde gå i terapi, det är himla bra.
Jag har gått i terapi och det hjälpte mig att få syn på mig själv och lägga en del av skulden åt sidan. Tyvärr är terapi inte gratis och jag kan inte prioritera det nu. Och SÅ illa är det heller inte.
Vad jag förstår handlar dina ätstörningar inte om anorexi eller bulimi utan om en skev kroppsuppfattning och obehag/ångest när du har ätit något du inte tycker att du borde ha ätit, trots att du är smal?
Jag tror väldigt många känner så tyvärr.
Kände du rädsla för att äta utan att du ville även när du levde ihop med exmannen? Eller är det just ensamheten som triggar igång beteendet?
Många frågor, men jag tycker det är viktiga frågor för så många har problem med ätande och sin kroppsuppfattning. (Även jag har haft det som jag berättat).
Min ätstörning gör att jag både svälter mig och äter för mycket. Det handlar inte om oresonlig ångest över en enstaka kaka så. Jag äter normalt, dvs utan att tänka på vad och hur mycket, när jag inte är ensam.
Det går i perioder och just nu har jag det lite jobbigt, vilket kan tyckas märkligt eftersom allt annat i livet är så fint nu.
När jag svälter mig så äter jag bara sunda saker och för lite av allt. Ständigt hungrig. När jag har bulimidagar äter jag allt som finns hemma och köper hem så att det ska finnas. Det går inte att sluta förrän allt är borta.
Jag har skev kroppsuppfattning. Ibland går jag till nån klädaffär och provar kläder bara för att bevisa för mig själv att jag ryms i kläder i normal storlek.
Jag kan inte se att jag är smal så där om jag tittar i spegeln, då tycker jag att jag ser rätt vanlig ut. Men ibland när jag ser mig själv på kort så kan jag slås av att jag ser benig ut. Kroppsuppfattningen är kanske också här lite skev men jag har inga svältarfaser eller så och äter vad jag vill när jag vill men jag tänker på vad som är dåligt och onyttigt. Jag är inte säker på att jag gör det för viktens skull mer än för att att äta en massa kakor och så inte är bra helt enkelt. Jag vet inte vad jag skulle göra om jag började lägga på mig. Är väldigt mån om att ligga på samma vikt varje dag på något vis. Men när jag går upp några kilo (har hänt en gång) så byter jag den där gränsen. I alla fall inte över SIOCHSÅ tänker jag. Så är det bra.
Det är synd att vi har så många spöken, vi människor. Helt ologiska och nästan uppkäftiga spöken. Vilka ickeproblem vi har liksom.
Skicka en kommentar