Jag förlorade kontrollen över mitt liv
Jag gav bort mig själv, lät någon annan definiera mig
och sätta betyg på mig
Hela mitt jag, inifrån och ut, och alla mina handlingar
Vad var jag så rädd för?
Varför gick jag inte när det började kännas fel?
Jag vet ju nu hur lätt det var, när jag väl gjorde det
Att köpa en lägenhet, dela upp allt, ha Yngstan varannan vecka
Det är inte svårt
Och jag har inte saknat honom en sekund
Jag är min egen nu och jag är någon annans
Det finns ingen motsättning i
att vara någon flickvän och att vara sin egen människa
Inte nu längre
10 kommentarer:
Ja jag är väl inte ensam om att fundera på varför ni fortsatte när ni flyttade isär. Vad det var som drog er till varandra då. Var det inte tillräckligt dåligt?
När man talar om medberondeproblematiken i förhållanden där den ena är tex alkoholist, så brukar man säga att man måste nå botten först. Det gäller både alkoholisten, som är beroende av alkoholen och den medberoende som är lika beroende av alkoholisten som denne av sin flaska.
Det räcker inte med att har ett litet helvete. Man måste han nått det svartaste och djupaste för att man ska få ändan ur vagnen.
Jag tror att i grund och botten är människan rätt bekväm av sig och inte benägen till större förändringar i ens liv om det inte verkligen krävs. Som i krig, naturkatastrofer mm. Man flyttar inte gärna på sig från sin trygghetszon och accepterar sitt lilla helvete. Kanske t o m trivs med det eller iaf så känns det inte värt mödan.
Jag blir lite bestört när jag läser alla insinuationer om att du "borde" ha lämnat tidigare. Det låter lite som att vissa tycker att du borde skylla dig själv när du var så dum och fortsatte ha ett förhållande som inte var bra. Men det funkar inte så, och det är inte till någon hjälp att skuldbelägga någon som inte lämnat i vad som utifrån sett är lätt att se, särskilt efteråt, skulle ha varit "lämplig" tid. Det finns mängder med parametrar som håller en kvar i en relation och när det förekommer känslomässig utpressning blir det extra svårt att ens få syn på vem man är själv, det tappar man ju bort! Kramar/Ekorre
Anonym: Det kanske är så ja. Först när droppen fick bägaren att rinna över - i mitt fall i form av helt oresonlig svartsjuka en gån för mycket - så fick jag nog och lämnade.
Ekorre: jag skuldbelägger inte mig själv utan försöker vara snäll mot mig. Jag lämnade inte trots att jag mådde skit. Så var det, det är ingen mening med att gräma sig över det. Tiden var mogen när den var det och nu är jag fri.
Kramar!
Och Caroline: Jag fattar inte själv hur jag kunde låta den hastigt uppblossande återföreningslågan vägleda mig så fel. Julen 2008 blev starten på nästan två år av meningslös och destruiktiv relation som skadade alla. Dumt.
Jag tycker det är ett jäkla gnällande på vad Lycklig skriver. Detta är hennes blogg och hennes upplevelser från den tid hon levde med Mannen. Varför läsa om man ska ifrågasätta allt hon skriver? Det är som att säga till en fysiskt misshandlad kvinna att hon får skylla sig själv för att hon stannade hos den som slog.
/ Fröken F
Ska inte vi som läser skriva vad vi tycker??
Jag trodde att hon ville ha kommentarer. Inte tillgjorda sådana antar jag, utan äkta.
Annars är det väl bara att stänga av kommentarsfunktionen.
Er tolkning. Men våra kommentarer handlar inte om att Lyckliga Hon ska skylla sig själv på något vis. Lika lite som att det skulle vara lätt att lämna en dålig relation. Eller att ingen av oss skulle förstå hur lätt det är att tappa bort sig själv. Och skuldbeläggandet är något hon själv ägnar sig åt när hon precis som ni andra tar åt sig och tolkar kommentarerna som det ni nu påstår att vi menar.
Läs bättre! Några av oss, har varit där. Och det svåraste med efterbearbetningen av ett sådant här förhållande är just att komma bort och ifrån att hitta orsakerna till sina dåliga val hos och pga den andre partnern.
Men visst, man kan förstå att Lyckliga Hon heller inte kommit längre, för det tar tid, och möta henne där.
Det är ju ingen tävlan. Men det är ändå rätt intressant att följa två bloggar och just när man tror att den ene kommit ut på andra sidan så trillar de båda dit och börjar ältandet igen om den andre. Man undrar vem som kommer ut på andra sidan först. Båda anser sig var färdiga med den andre, men det märker ju var och en av oss som läser att så inte är fallet utan det bara fortsätter. När man upprepar i text efter text vad den andre gjort för fel så är man, vad de än säger, kvar i det gamla, och det är ältande, inte bearbetning.
Ja, det måste vara varje bloggares dröm att få prettiga kommentarer från anonyma besserwissrar som leker amatörpsykologer och delar ut moralkakor på löpande band.
Klart att ni ska kommentera om ni vill! Jag kan ta kritik, så det är lugnt! Fortsätt tänka högt här.
Jag vet att jag inte är klar med det jag varit med om. Jag är klar med honom i den bemärkelsen att det inte finns minsta tillstymmelse till längtan tillbaka eller funderingar på om det inte ändå hade kunnat gå att få det att funka igen. Jag är 100,0 procent säker på att jag fattade rätt beslut.
Men KLAR i betydelsen att det inte påverkar mig längre, det är jag inte. Tretton år är lång tid och länge var jag säker på att detta var mannen jag skulle leva med resten av livet. Nu efteråt ser jag när det började bli dåligt och varför, jag ser mönstren och jag förstår vid vilka lägen jag kunde/borde ha reagerat och hur.
Jag har utan tvekan en del i skulden. Det är inte bara hans fel att det gick åt helvete. Jag var mesig och feg i början, sa inte ifrån om det som gjorde ont. Och sen sa jag ifrån men på fel sätt och gjorde massor av saker som sårade honom. Jag tyckte på nåt sätt att jag hade rätt till det eftersom det var mitt sätt att överleva.
Vilka hans bevekelsegrunder eller motiv är vet jag inte riktigt och helt uppriktigt så struntar jag i det. Jag jobbar med mig själv och det är gott nog. Äntligen kan jag göra det utan att han styr mitt sätt att tänka. Bara en sån sak.
Skicka en kommentar