Det är skit att stå bredvid någon som är sjuk
Det finns absolut inget man kan göra
och oron äter sig in, det går inte att värja sig
Nu är han friskförklarad och får snart komma hem
Det är fint
Och nu släpper chocken och jag gråter ännu mer
Allt som kunde hänt blir verkligt
Först nu rasar skydden och jag står hudlös inför detta
Jag kunde ha förlorat honom
Det spelar inget roll att risken var liten, den fanns där
En helt annan sak som jag lär mig hantera tillsammans med
min älskade är att han klarar sig själv
Han behöver inte mig
och han bekräftar mig inte
hela tiden
Jag är ovan vid det och känner mig ibland som luft
4 kommentarer:
Är det så ni har valt/bestämt att ha det, som en motpol, att det är okej att vara luft ibland? Jag hade känt det som svårt, jag är inte säker på att jag tycker det är en fördel att vara så oberoende och obekräftad, även om det också betyder att man inte är dömd eller bedömd.
Det är väldigt jobbigt att se en person med fara i blodet, det är tufft att se min stora fina lilla M när han är så sjuk, för jag vet att han tål inte vad som helst även om han är ovanligt tålig.
Hoppas att han snart är helt återställd och att det sjuka som hände inte är kvar eller förväntas komma åter.
Att han inte är en person som likt ditt ex hela tiden ska ha en åsikt om dig vare sig det är positivt eller negativt kanske är skönt mot hur du kände det förut.
Men bekräfta sin partner kan man nog göra ändå och bli bekräftad kan man också få och bör bli hela tiden, tror jag.
Nu när du gått igenom så mycket och lärt känna dig själv och mer och mer lita på dina egna känslor, så undrar jag om du inte också borde ta på allvar detta att känna sig som luft ibland. Att det inte känns ok för dig. För tänk om du precis som när du var tillsammans med ditt ex, slutar lita på det du egentligen känner är lite fel, och så att säga i en smygande takt normaliserar det här med att känna sig som luft ibland. Tänk om du inte märker när det gått för långt, bara för att du okejar det nu och kanske som något du borde lära dig hantera eller stå ut med.
nej, ta tjuren vid hornen och säg vad du behöver och att det inte är så roligt att känna sig glömd.
Jag är övertygad om att han behöver dig likväl som du behöver honom. Klarar sig själv gör ju både du och han. Jag är grymt imponerad av att du har fått din tillvaro att flyta på såväl ekonomiskt som logistiskt med tre barn. Du klarar dig också själv. Men värme och kärlek, det är svårt att ge sig själv på egen hand.
Kanske är det så att du faktiskt behöver mer bekräftelse men för den sakens skull inte bedömd. Tycker som ovan att det kan vara en god idé att inte normalisera något du inte trivs med.
Kramen, K
Caroline: nej, det är inte så vi har bestämt. Jag tycker inte att det är ok. Just det faktum att jag känner mig som luft är det jag reagerar över. Jag tycker om att vara ifred så jag har ganska hög tröskel tror jag. Men t ex att inte få svar på meddelanden gör att jag känner mig osynlig och oviktig.
Den andra biten är över nu, när han är frisk och hemma, men jag bär med mig känslan av maktlöshet. Och tackar barmhärtiga läkare för att de inte berättade vad de misstänkte att det var (förrän de visste att det inte var det)
Anonym: vi har pratat om det och jag försöker förklara min kluvenhet så att han ska förstå. Det är för viktigt för att släppa och aldrig mer att jag vill anpassa in mig i nåt som gör ont i magen. Det får inte ske.
K: Jag vet att han behöver mig och vi är väldigt lika i hur vi funkar. Vi klarar oss men behöver ändå varandra för att må bra och leva på riktigt. Jag tror att det är så att jag behöver en massa god bekräftelse, sådan som jag vill ha och inte sådan som min exman gav. Riktig, kärleksfull bekräftelse av sådant som jag vill vara. Klick, där föll det på plats!
Kramen!
Skicka en kommentar