Det är inte varje dag Melodifestivalen innehåller en låt
med så mycket allvar och igenkänning som
Spring för livet
Nej, jag blev inte misshandlad i min förra relation
Inte fysiskt i alla fall
Men jag känner ändå igen mig
Man kan inte förändra eller förstå
Det vet jag allt om nu
Det enda och bästa man kan göra är att lämna
Det har jag har gjort nu, det är jag glad över
Jag känner fortfarande att jag vill förstå, men inte honom
utan mig själv
Hur jag kunde hamna i det där
Hur jag kunde stanna i det
Det vill jag, måste jag, förstå
6 kommentarer:
Såg också melodifestivalen och vet redan nu vad som kommer att spelas här hemma i bilen, överallt så snart skivan släpps, popular, popular...
Jag tror att tiden, den utdragna som blev till vardag till något normalt. Att bli ifrågasatt så tätt som du blev tror jag bryter ner även den mest starka, den som man inte tror ska hamna i en destruktiv relation. Och när tiden har gått tillräckligt långt så är det så in i vassen svårt att se var allt började. Du har ju inte varit i detta tidigare och du valde bort det nu. Det är bra! Var snäll mot dig själv.
Kram K
Tror att Yngstan skriver under på det!
Det är just det där som fascinerar och skrämmer mig: att saker man aldrig trodde att man vare sig skulle hamna i eller acceptera blir självklarheter för en, saker man knappt ser som onormala längre. Du har rätt i att jag inte hade varit i det innan, eller vara kort när jag var väldigt ung, och att jag därför inte var vaken och beredd. Jag fattade inte när det började hända (vilket var tidigt i förhållandet, det vet jag nu).
Jag jobbar på att vara snäll mot mig själv, inte döma mig så hårt, men samtidigt vara vaken. Aldrig mer att det får lov att bli så!
Kram!
Jag tror det är medvetenhet det hela handlar om. Man ska inte hålla på och vara överdrivet rädd och misstänksam eller överanalysera saker och ting. Men vanlig god självkännedom och medvetenhet är bra att jobba på och sen integrera i sitt tänk och vardag, som att omprogrammera sig själv. Alla har vi ett bagage med oss från barndomen, mer eller mindre och det påverkar oss i relationer, nära sådana i synnerhet. Men att lyssna på sin magkänsla och bli medveten om hur man tex reagerar och agerar i konfliktsituationer och med vissa människor är nyttigt. Du kan inte skydda dig mot alla människor. Du kan inte veta vilka du ska möta. Men du kan lära dig att hantera jobbiga situationer när och om de uppstår på sånt sätt att du står upp för dig själv. På ditt jobb eller någonannanstans finns det säkert folk som om du hamnar i konflikt med dom, sätter det igång känslor och reaktioner och kanske att du agerar efter ett visst speciellt mönster även då. Lär dig se dom. Gå till botten med dom och lär om. Fortsätt alltid att bygga upp din självkänsla varje dag. Så småningom blir det ett nytt program inne i dig, och du reagerar snabbare, hinner tänka efter och förstå och se sambandet och sen kan du agera därefter. Du har ju faktiskt redan kommit långt bara av att ha gått igenom detta förhållande och separatíon och brytning. Sen ska man också veta att de beteenden man utvecklat för att överleva sin barndom, då när man inte förstod, också är bra i andra sammanhang. T o m utmärkta.
Den du är idag funkar perfekt i många sammahang, men inte alltid i andra. Man kan fortfarande behålla sitt värde och vara den man är, men agera lite annorlunda där det behövs.
T e x om man är en som genom gråt, skratt, humor, bråk, tjat, vänlighet eller självutplånande ofta fått rätt i en sak, blivit sedd eller åtminstone uppmärksammmad och lyssnad på så funkar ju kanske inte just det specifika beteendet i varje läge.
Anonym: tack för din kloka kommentar! Det är sant som du säger att man måste lära sig hur man själva funkar och även att känna igen olika situationer och relationer och lära sig hantera dem. Jag möter människor som triggar igång olika känslor hos mig och ibland är jag inte beredd på det och är då såklart sämre rustad för att gå ur det mötet med en bra känsla i magen.
Som jag ser det handlar det om att bli vuxen. Att mogna. På så vis kan jag känna att det finns den poäng med att ha varit i en destruktiv relation, även om jag hellre skulle varit i en harmonisk även då.
Har du funderat över att han kanske känner detsamma?
En känsla att vilja förstå hur han stod ut?
Kan du se att ni har varit dåliga för varandra båda två, och kanske tagit fram era sämsta sidor i varandra....? Att kanske inte bara skuldbelägga utan förstå att vissa männsikor inte fungerar ihop? Det behöver inte vara något fel på någon av er, men tillsammans blir ni en katastrof?
Ni kanske var det ultimata o-paret?
Känns som om du måste se att du varit lika illa för honom som han var för dig. Att han liksom du kan bli en mer harmonisk partner tillsammans med någon annan?
Många frågetecken! :)
kram!
L: Självklart hart jag funderat på det och vet att det är så. Vi var helt enkelt inte bra för varandra. Vi drog fram varandras sämsta sidor och gjorde stor skada genom att klamra oss fast vi varandra alldeles för länge.
Jag behöver förstå vad min del i detta var. Vad hände med mig i den här relationen" Inte bara "hur kunde jag stanna så länge?" utan också "hur kunde jag vara så taskig?" Det han utsatte mig för var vidrigt, men det var mitt val att stanna kvar och bete mig illa som skydd istället för att dra.
Jag vet att han är en lyckligare och bättre människa nu, tillsammans med nån som funkar som han, eller som han funkar med. Det är jag glad för. Och jag hoppas att han har lärt sig sin läxa. Det har jag gjort.
Kram
Skicka en kommentar