Jag gjorde ett misstag igår
Jag gick in i en mailväxling med min exman om träning,
min ätstörning och min kroppsuppfattning
Det kändes ofarligt och han brukar ha bra synpunkter
Men det gick såklart fel
Jag öppnade upp:
Jag har en skev kroppsuppfattning ja, det har jag alltid haft. Jag jobbar på det och känner mig nu mer trygg än på länge. Sedd men inte bedömd.
Han tog åt sig (som vanligt):
För din egen skull bör du nog fokusera på dig själv och inte på ditt gamla mantra om mitt bedömande.
Jag, lätt trött:
Det är märkligt detta att du alltid återkommer till att JAG ska fokusera på mig. Ta du och fokusera lite på dig själv du med. Vad jag menade med detta är att [min pojkvän] älskar mig som jag är och att han inte påpekar hur jag ser ut hela tiden, åt nåt håll. Och det trivs jag med.
Han kan inte se vad jag menar:
Jag fokuserar på mig. Jag kan faktiskt inte förstå din irritation. Det var du som drog in mig genom att skriva att du inte var bedömd. Det var helt onödigt att komma med såna klagomål.
I rest my case
6 kommentarer:
Näe, ingen av er kommer att kunna förstå den andre så länge ni tar åt er och tolkar negativt vad den andre menar. Och ännu mindre om ni försöker få den andre att förstå er värld.
Du har känt och känner dig bedömd av honom.
Han har känt sig och känner sig fortfarande anklagad av dig.
Och detta så fort någon av er yppar någonting som kan likna det ni tidigare upplevde med varandra.
Vem har mest rätt i vad den andre är för en?
Det är nog lika bra att bara lägga ner. Låt varandra vara.
Lätt att säga, svårare att stå emot. Särskilt när båda försöker frigöra sig från den negativa bild som ni gav av varandra till varandra.
Du har rätt i att vi inte når fram. Det är för sårigt, för mycket besvikelse och resta skydd. Skillnaden är väl att jag ser det och därför inte vill prata. Jag inser att det inte går. Och jag inser att BÅDE han och jag har skuld i det som hänt. Eller skuld ... båda är orsak till att det inte funkade på så vis att vi är olika och vill leva på olika sätt. Han däremot ser bara min skuld och tycker att han själv var bra mot mot och anser dessutom att han är ödmjuk när han säger det.
Jag har inga som helst problem med att låta honom vara. Det är han som inte kan släppa taget.
Dela inte med dig av dig själv.
Gör inte det.
Och jag hade med blivit känslig om jag fått de där orden till mig i en konversation med ett ex:
"känner mig nu mer trygg än på länge. Sedd men inte bedömd. "
Jag hade gissat att exet syftade på att jag bedömt för mkt osv.
Nu stämmer det förvisso men det är liksom ingen idé som du säger.
Jag tycker att det bästa är NOLL kontakt i dessa lägen.
BARA kontakt vad gäller det praktiska.
Inga glada tillrop på fejan, inte ett vardagligt sms eller några djupare mail. Alls.
Men det är fruktansvärt svårt vet jag med. Som råkar ha ett grälsjukt ex som plötsligt ibland pratar med honungsröst och är trevlig i en kvart. Och jag får hopp om att vi kan vara två om barnen osv.
Sen sitter jag i saxen och blir bombad med gnäll.
Har jobbat i tre år nu med detta och igår.
Igår kände jag att jag äntligen är där, att jag klarar av att stänga av, vara kort och tydlig, inte ta åt mig och inte gå in i tjafs :)
Kämpa på kramar...
Lotta: det är så ja - ingen kontakt är det enda raka. Jag kan inte ge något alls eller ställa minsta fråga, för då sätter allt igång igen. Det är en slags passivt-aggressivt beteende, det här jagandet.
Visst menade jag att han bedömde mig för mycket, jag har sagt till honom massor av gånger att jag mådde dåligt av det. Att allt alltid skulle handla om MIG. Både det fina och det fula. Jag orkar inte med det. Jag blir inte glad av en massa kommentarer om mig själv, även om de är snälla. Jag blir obekväm. Och nu är de ju inte ens snälla ...
Du är modig som tar avstånd helt från H. Starkt! Kämpa på du med! Kramar
Det kanske räcker nu då, att påtala att du tycker att han bedömde dig? Han kan inte ändra på det nu. Det har skett, du har bestämt dig för att du inte uppskattade det, och många andra delar, av det som var ert förhållande. Du har lämnat det, och det andra. Han har agerat fel men han har aldrig vad jag förstår hindrat dig från att resa dig och gå, lämna.
Han vill säkert inte ha gjort dig illa, gjort fel. Han har väl agerat utefter sin egen bästa förmåga i korrelation till dig, precis som du mot honom, och det gick ju uppenbart dåligt och man får hoppas att ni båda hittat någon som ni passar bättre med nu, där era små egenheter och sätt passar bättre och inte stör.
Jag kan också se, att det var du som drog in honom denna gång, om inte ärendet var längre än det du skrev om här, du ställde dig direkt och utan omskrivningar rakt på tån om att bedöma eller ej. Du fokuserade på hans fel. Och ditt rätt nu utan honom. Det kan man ju göra, men inte utan att man förstår att det kommer en svängom tillbaka.
Samtalspartners tror jag du hittar andra, bättre, på andra ställen, än just i din exman. Minst just nu.
Ni har lång tid av att vara tillsammans, vara viktiga för varandra, och det är svårt att klippa, det kan jag gissa. Men helt lyckat är det nog inte i detta nu, att reda ut med varandra, det görs nog bäst på egen hand.
Det är sant: jag behöver inte, ska inte, påpeka saker för honom mer nu. Jag är bara så less på att han tar sig rätten att fortsätta klanka ner på mig, vare sig det handlar om min kroppsuppfattning eller hans svartsjuka så beror allt på mig. Aldrig på honom. Men man ska ju inte ge igen med samma mynt.
Jag har inget behov av att ventilera mer med honom. Det var länge sen vi kunde prata med varendra på ett bra sätt. Jag kan sakna det, men jag längtar absolut inte tillbaka. Det är mer en sorg över att det gick så fel.
Skicka en kommentar